Konsten att äta sig igenom ett julbord.

Första anblicken av ett rikt och konstnärligt uppdukat julbord är känslan av frosseri. Den mängd av olika rätter som står uppdukat kan bli en frestelse att ta för sig stora mängder av allt. Då gäller det att tänka på två viktiga saker, kanske tre. Ta god tid på dig då du äter, stressa inte. Ta inte för mycket på tallriken och välj ut de maträtter som du vet är i överensstämmelse med din smak. Och samtidigt hoppas på att kocken lyckats väl vid tillagandet.

Jag brukar börja med fiskrätterna. Inlagd sill och strömming är mina favoriter, liksom den rökta och gravade laxen. Men jag tar minimala mängder av detta på tallriken och kompletterar med en ägghalva och en varm nykokt potatis. Äter varsamt och med eftertanke. Ofta blir det väldigt tyst när alla är sysslesatta med födointaget. Finns det möjlighet att växla ett ord eller två med din bordsgranne mellan omgångarna är det en fördel. (Inte säkert att det går).

Nästa moment i proceduren är att hämta och inta de rätter som kocken har lagt upp på sidan med läckerheter av kött och chark. Här gäller det också att gå ytterst försiktigt tillväga. Små mängder av favoritsmakerna upplagda snyggt på tallriken hjälper dig att hålla aptiten vid liv. Personligen tycker jag mycket om väl rökta läckerheter av oilika slag. En god rökt korvskiva är ett måste. Något annat som också är obligatoriskt är givetvis julskinkan. Jag har en egenhet att vilja kombinera den goda senapen med en klick äppelmos vilket gör att den slinker ner nära nog av sig själv.

Så är det rätterna som kallas ”småvarma”. Dessa som jag tycker skall vara ”helvarma”.  Serveras det lutfisk blir det naturligtvis en sådan portion. Detta på grund av att kombinationen fisk, en fin vitsås (med smörklick) mängder av kryddpeppar och lite salt och någon potatis garanterat frambringar känslan av att vara tillbaka till min barndoms julfirande. Den känsla av nostalgi som gör tillvaron underbar. Övriga rätterna i sammanhanget Köttbullar, Prinskorv och Jansson intas och räknas som bonus i mån av utrymme.

Ris á la Malta avslutar i regel måltiden vilket kan vara helt Okej. Sedan är det ostbrickan. Jag brukar ibland göra så att till den avslutnde kaffetåren har jag lagt en bit ädelost på en digestiv och njuter av de smått divergerande smakerna som en grand finale på en förhoppningsvis fin gourmetisk upplevelse. Är man då inte övermätt känner man hur välbefinnandet sluter sig som en varm ullig stola omkring ens lekamen.

Alla mina kära bloggdiggare kommer naturligtvis att göra samma grandiosa upplevelse.

Hejdå.

En vanlig dag på Tallbacken.

Det händer inte så mycket på Tallbacken just nu, det går sin gilla gång. I morgon skall KäraHu och jag ta ut julen lite i förskott i och med att vi skall vara övervara en julfest med SPF, vilket innebär bland annat att ta sig igenom ett digert julbord på Gideå bruk. De skryter med att ”Görans julbord” är det bästa och det mesta i Nolaskogs nejder. Nu är det ju så enkelt att man inte kan äta sig mer än mätt vare sig det är digert eller inte.

Det verkar ju bli hyfsat fint väder nu någa dagar framöver vilket innebär att det inte är någon snö i sikte de närmaste dagarna. Jag tycker det är tillfredsställande eftersom jag då inte behöver vara upe så tidigt för att röja undan de vita drivorna.

Jag fortsätter också att samla ”nyord ” i björnamåle för att så småningom de kan införas i ordlistan som nu innehåller så nära 4.000 ord. Sådana ord försöker jag fläta in in några nya dikter om personer och händelser i Björnabygden.

Sett på huse.

Sett på huse dä ä nä göra dä å

Eftersöm man ju gett göra sine behov då å då.

Dä ä ju marnömt öm dä ä bra önnatag

sint dyngpelarn petta en i acshele.

Sä kan man ju sett å roa säg vän lektyr

å läsa bårti Oskar Ahréns katalogen.

Katalogen söm bli bara tönnare å tönnare

för varje gang nån gå på huse.

I decembertid.

Det är första dagen i årets sista månad och dessutom den första söndagen i andvent. I dag har vi haft aventsgudstjänst i Missionskyrkan. En mycket fin sammankomst med många deltagare. ”Gamsångara” sjöng en hel del kända adventssånger, bland annat Hosianna en hymn som vi sjungit varje år så länge jag minns.  Eftersom det är mer än sextio år sedan jag kom med i kören bör stämman vid det här laget vara någorlunda väl inövad. Jag brukar säga att vi kan stå på huvudet och sjunga den om det erfordras.

Kennet Nilsson, vår nye församlingsledare, predikade och berörde givetvis Jesu intåg i Jerusalem. Det blir inte bara några glest strödda ordfrön som blir sått i församlingsbornas hjärtan då han predikar ty han spar minsann inte på utsädet. Om bara hälften fann grogrund i den Equmeniaförankrade åkertegen skulle det troligen växa så det knakade. Men det mesta föll nog i vägdammet Tyvärr!

Som många av er vet har ockå Långviksmon nåtts av den allt mer ökande ström av flyktingar som väller över vårt land. Det innebär också att menigheten i våra sammankomster och gudstjänster förändras eftersom en hel del av dem är kristna. För att de inte skall känna sig utanför försöker vi i möjigaste  mån tolka till engelskan som många av dem behärskar. En grannlaga uppgift då ”de vanliga” mötesdeltagarna inte är lämpade för den uppgiften. Samtidigt är det viktigt att de kommer in i gemenskapen, till nytta för både dem och vi.

För en tid sedan skrev jag en dikt som behandlade dagen tema nämligen Jesu intåg i Jerusalem. Den får avsluta min blogg i kväll. Håll till godo.

Bara en åsna.

Bara en åsna behöver jag

för min bejublade färd

Den skall bära mig en triumfens dag

inför en beundrande värld.

Klapprande steg i gatans damm

vidöppna öron som lystrar till ljud

Jag bär honom villigt allvarsam

en tjänst för min Herre och Gud.

Det är  förväntan, triumf och glam

bland folket som kantar hans färd

Nu jublet stiger till mästaren fram

långt ifrån krig och svärd

Palmblad och mantlar läggs till din ära,

det sjungs Hosianna i höjden.

Att i denna stund få mästaren bära

ger mig den yttersta fröjden.

Att få vara ett simpelt åsnesto

som bär dig mot lidandets stund

En uppgift utförd i innerlig ro

ger stolthet på visshetens grund

Via dolorosa väntar dig Gud

övergiven och ensam du går

En enkel åsna bejakar det bud

som frälsningens under förstår.