Traditioner.

Det är väl inte något tillfälle under året där traditioner har så stor betydelse som just under julen. När vi på julafton dukar upp det dignande julbordet är det viktig för oss att vi får smaka av just vår favoriträtt. Som den enskilde upplever som ett måste för en glad och god jul. Jag minns en närstående som tyvärr inte finns ibland oss längre. Om han inte fick sig serverad kokta grisfötter var hans julfirande helt saboterat. Därfö fanns kokta grisfötter med smarrig gelé alltid på bordet. Så har vi väl alla någon favorit som gör julen till en minnevärd helg för oss. Förutom skinkan som väl är allas goding har jag personligen ett gott öga till sillinläggningrna och fiskrätterna. ”Jörans skomakarbörsar” bör vara med. Likaså en riktigt god Löksill (med mycket lök) såväl som rökt och gravad lax med en smarrig laxsås.

Traditioner kan också förändras och avta i betydelse och lyskraft. Det kan ibland gå rätt snabbt men kan också ta lång tid. Under mina pojkår på 1930-talet och tonåren under 40-talet var Missionsförsamlingen den som var tongivande i bygden i kyrkliga sammanhang. Större delen av bygdens befolkning var på ett eller annal sätt knutna till församlingens verksamhet. Då var julen en av de tillfällen när folket samlades i muissionskyrkan. Det var till exempel alldeles fullsatt vid varje julotta som hölls kl 7.00 på julmorgonen.

En annan mycket viktig sammankomst under julen var annandagens stora missionsfest. Den hölls för att manifestera och uppmärksamma missionens stora betydelse. Då gick man man ur huse för att närvara. Ofta var det någon missionär som under sin vistelse i hemlandet stod till förfogande för att informera om arbetet i många exotiska länder. Jag minns än i dag när det i senare delen av trettiotalet kom en mörkhyad man från vårt missionsfält i Kongo. Han hette Joseph Samba och var närmast att betraktassom ett utställningsföremål. Vi hade ju aldrig sett en ”neger” förut annat än den nickande och bockande negerpojken på sparbässan där vi stoppade ner våra ettöringar och tvåöringar. Allt för att främja missionen. ”Annandagsoffret” skulle verkligen vare ett offer som skulle bli större och rikligare för vart år som gick. Man insamlade kollekt efter kollekt till dessa att resultatet överträffade allt annat som förut insamlats. Tråkigt nog är det en tradition som i dag helt försvunnit ur församlingens gudstjänstliv. I det nya samfundet Equmenia som vi tilllhör har man givetvis under jultiden, en insamling till ”Internationella arbetet” som det så vackert heter, men det uppmärksammas inte på något sätt i dag. Under ett antal år hade vi en s.k ”Julfest” där vi tog en kollekt för missionen men nu är den också borta.

Man skall inte odla traditioner in absurdum, men goda sådana skulle man nog sträva efter att behålla. Nu väller mörkhyade människor över oss i sådan mängd att man har en förnimmelse av att missonsfälten har fyttat hit. Kanhända uvecklas nya traditoner som vi i framtiden inte vet så mycket om. Man får hålla tummarna för ett lyckligare Sverige i framtiden med goda traditioner.

God Jul.

En julgran.

Den skall ha stora gröna barr

Dess stam skall vara rak

Den skall ha fina täta grenar

De skall sitta jämnt fördelade på stammen.

Den skall vara lagom vid.

Granen skall smalna av mot toppen.

Toppen skall vara lagom lång och stark.

Det får inte vara bruna barr å grenarna.

Grenarna får inte vara för veka.

Stammen skall vara beklädd med gröna barr.

Jag skall ha tillåtelse att ta hem den till mig.

Den skall kunna vara grön över hela Julen och Nyåret.

Den skall inte ha benägenhet att barra.

Det är alltså en PLASTGRAN jag tänker på

Julstämning.

Det är inte mycket till julstämning här på Tallbacken. Nästan all den vita snön har farit och ersatts av is och ishalka. Enligt väderprognosen skall det dock komma lite snö nu under det kommande dygnet så då ni läser detta kanhända det är lite mera ”jullikt”. Jag har i alla fall hämtat och satt en gran med belysning ute vid brotrappen. En LEDbelysning med inte mindre än trettio ljus. Förhoppningsvis skall den sprida lite stämning inför den stundande julen.

När man har kommit så långt upp i åren som undertecknad bloggskrivare känns julen och julfirandet inte lika dramatiskt och angeläget som då man var barn.

Jag kan därvid minnas min barndoms jular. Julafton firades under många barnaår i Mattarbodum hos farmor och farfar. Arr få bära med sig minnen av det ljus, värme och omsorg som vi barn fick ta del av är något oersättligt. Min farfar hade minsann pension från Statens järnvägar och även om den inte var så ymnigt tilltagen räckte den i alla fall till ett fint julfirande. Jag minns farmor som en verkligt godhjärtad människa. Att få ta hande om barnbarnen var för henne en mission så god som någon. En varm gudsmänniska som hon var spred hon en atmosfär av verklig frid  och lugn omkring sig utan stora ord och åthhävor. Jag tror med bestämdhet att detta har präglat mig och mina bröders liv i väldigt gynnsam riktning. Några enkla julklappar fick vi förstås också.

Så ser vi framåt mot en fridfull julhelg som föhoppningsvis skall bjuda på rika och varma upplevelser.

Hejdå!

Julfest.

OLD-fejs medverkade vid en julfest som SPF-träffen i Arnäs anordnade. De hade ett program med många andra inslag så vi fungerade mera som koordinator och ryckte in när det var behövligt. Örnsköldsviks och LION-s lucia med tärnor uppträdde också med ett väldigt fint program.

Julgröt med skinksmörgås serverades också.  Ni vet säkert hur det är när ett gäng vrålhungriga pensionäeer som aldrig har sett en skinksmörgås förut vräker i sig. Då vill det till att det är dukat tillräckligt av den svinaktiga varan. Gott var det i alla fall.

Vi spelade givetvis och sjöng så gott vi kunde emellan varven. Jag tror ändå att i slutändan var alla tämligen nöjda med det som bjöds. Både andligen och lekamligen.

Här på Tallbacken är det tämligen lugnt. Ingen så kallad julstress har varit synlig runt hörnet. Något lite julstädning har vi ändå ägnat oss åt. Vi tar ett rum i taget och låter det ta den tid det tar. Det verkar som det blir en tämligen lugn julhelg för vår del med inte alltför stora arrangemang. På julafton befinner vi väl oss i Järved en stund och firar den med nära och kära där. Möjligen åker vi hem till midnattsgudstjänsten i Missionskyrkan.

Om några dar är det årets mörkaste tid.  Och sedan vänder det för att det åter skall bli ljusare och längre dagar. Det ser vi fram emot.

En gammal pensionär som har något att se fram emot är väl härligt, elle hur?

Hejdå!

En låda.

För några år sedan var det aktuellt att i stället för en tillagad lunch spisad vid bordets gemenskap skulle man skicka maten i en låda som värmdes med hjälp av en mikrovågsugn.

Omdaningen innebar att  åldringarna åt sin lunch i det egna hemmet medelst mattransport. ”Bordets gemenskap” upphörde därmed och ersattes av avskildher och enskildhet.

Det är många pensionärer som i dag får sin mat i dessa lådor med speciella matbud. Det är naturligtvis angeläget att de får näringsriktig mat varje dag men samtidigt finns det risk att många blir isolerade och ensamma när matleveransen blir en av få kontakter de har under dagen. En isolering som jag menar inte är nyttig för den mentala hälsan.

Vid det tillfället skrev jag en dikt som skildrade sammanhanget. Ett kväde som jag tänker delge er den här kvällen. Så här lyder den.

En låda

Vi gamlingar som uti glesbygden bo

Har det inte så lätt må ni tro

För tro mig! Gud sig benåda!

Vi hålles vid liv med en sketen låda.

När man en gång blir gammal och spattig

Social gemenskap blir ynka och fattig.

Med äldrevårdens propåer så bråda

Man möts till partaj kring en frusen låda.

Den eld som man kände, de yttersta glöden

Har nu blivit stungen och kall såsom döden

I mikrovågsugnens eld skall man skåda

En livsgnista hård som en ditskickad låda.

Debet och kredit snåljåpar styra

Omsorgens kunder får ej bli för dyra

Dans omkring guldkalv politiker tråda

Men gamlingen sitter allén med sin låda.

De mänskor som hela vårt välstånd har byggt

Bör unnas ett liv så välordnat tryggt

Men missriktad nit och förnumstig klåda

Belönar ett livsverk med en fattig låda

Men yttersta trösten förvisso man har

När man en gång har flytt sina dar

Då kommer rättvis ordning att råda

Vi alla till sist fraktas bort i en låda.

En kyrka mindre.

I dag har KäraHustrun och jag varit till Örnsköldsvik på gudstjänst i Missionskyrkan. Det var nämligen den sista gudstjänsten i den kyrka som har varit församlingens lokal i 117 år. Det var stadens äldsta frikyrka byggd 1896. Genom vikande medlemsantal och åldrig sammansättning bland medlemmarna har de  inte möjlighet att behålla den som gudstjänstlokal. För några år sedan sålde de fastigheten till en privatperson och avtalade vid försäljningen att få hyra lokalen under en viss tid. När avtalet nu löpt ut har de inte råd att betala den hyra som ägaren kräver.

På grund av detta predikament var det alltså dags för att avlysa kyrkan som lokal för församlingens olika sammankomster. I och med detta förfarande blir alltså byggnaden som vilken annan profan byggnad som helst varför fastighetsägaren kan bygga om den för andra världsliga ändamål.

Församlingen kommer att i fortsättningen ha möjlighet att hålla vissa sammankomster i Frälsningsarmens lokaler som är relativt nybyggda och bättre anåpassade för ändamålet. Hur framtiden kommer att te sig för Missionsförsamlingen i Örnsköldsvik är tämligen oviss. Om de kan fortsätta som fristående grupp eller assosiseras med någn annan församling. Trots att Örnsköldsvik har betcknats som något av ett ”Norrlands Jerusalem” är det ändå en rätt svår uppgift att växa sig stark med tillströmning av nya medlemmar. De har kommit lite i skuggan av andra starka grupper. Oförmågan att finna unga människor som är villiga att gå in i uppgiften som församlingsbyggare gör att många svaga grupper dör ”av åldersskäl”.

Hur framtiden kommer att te sig i sådana sammanhang är i alla fall jag inte mäktig att ha någon uppfattning om.

En krumelur i sena kvällen.

En krumelur för höga nöjes skull

skriven i all enfaldiget

Så naken, enkel och lättjefull

kom till av en ren tillfällighet.

Att se någon nyttig realism i det

kan vara svår att förstå

Man bör ju vara mera konkret

om man folkets jubel skall få.

Jag traktar dock ej efter gratulationer

och jubel, applåder och hurrarop.

För sådana enkla maldiskretioner

och knasiga bilder som i ett episkop.

Dessvärre får man hålla till godo

med det som bjuds och vara förnöjd.

Med de små krumelurer som bugande stodo

över de vrångaste nonsensmeningar böjd.

Vi klarade Ivar.

Stormen Ivar härjade rätt syårt när den drog fram genom Jämtland och Medelpad. Stora skador har rapporterats. Dessbättre klarade vi oss med endast några vindpustar under den gångna natten. Bara fem mil härifrån nere i Örnsköldsvik hade den åatadkommit en del skador och strömavbrott.

Vad det gäller strömavbrott har vi här på Tallbacken mycket god beredskap för en sådan situation. Det vedeldade värmesystemet fungerar bra utan ngon cirkulationspump igång. Det betyder att vi kan elda som vanigt och erhålla tillräckligt med värme i huset. För matlagningen har vi ett riktigt effektivt gasolkök som vi kan ta fram vid akuta tillfällen. För belysningen har vi ett antal batterifrivna LED-lampor som jag i vanliga fall använder i Hemsjön som arbetsbelysing. Det är ordentliga strålkastare som ger bra sken ifrån sig. Några mysljus tänder vi också.

Jag sörjer lite över att vi förlorade det vita snötäcket men nu har de lovat att vi kring helgen skall få ett nytt, vitt och fräscht. Det som är det fina med en sådan här höst och förjulsvinter är att snöskottningen minimeras avsevärt. Men ett litet snötäcke lyser upp i vintermörkret. Det är nu snart bara en vecka kvar till dess att det vänder och dagarna  blir längre.

Någon filisofisk utläggning blir det nog inte i kväll utan ni får nöja er med de kortfattade rapporten. ”Men he je bårli vägen sint je körpå ja”, sa na ErikPersKarin då hon kömme på cyykeln. Hon tröva på rakt bra hon.

Ha det bra.