Ivar.

Stormen Ivar  drar förbi. Som tur oss verkar den passera mer söderut så vi får inte så hårda vindar. Som det hörs av rapporter att döma har den redan ställt till med en del besvär. Här på Tallbacken kommer den troligen inte störa oss nämnvärt.

Återkommer i morgon med närmare besked

Hejdå.

Vårliga vindar.

När vårliga vindarna ila

Och snön som takdroppen sila

då vill jag gärna mig vila

I kärlig famn hos dig

Ty mitt i decembar så kulen

med endast en vecka till julen

vi på vinter och snö är bestulen

ni må tro det eller ej.

Att skriva om vädret är alltid gångbart och har därned räddat månget blogginlägg. Att vi den 11-te december har 12 grader plus och varma vindar är väl i och för sig inte så vanligt. Den lilla nederbörd som kommit i form av snö är snart ett minne blott. I övergångsskedet blir det ”vattehälka” som vi säger på Björnamåle. Men som jag skrivit många gånger förr. Vi får ta det väder det blir.

Jag lovade skriva lite om ”Gubbröra”, denna illlustra sammanslutning av äldre stadgade gentlemän som sammanträder varj onsdag i Björngården Björna. Där behandlas förutsättningslöst alla livets viktiga frågor. Det är nämligen så att när alla är församlade representerar de tillsamman mer än 500 års erfarenhet. En bank av vetande som är otrolig att ta del av. Många roliga minnen och tänkvärda berättelser behandlas vid varje möte. Trots att många av oss är så till åren kommen att, ”en etta med jordvärme” kan vara ett alternativ, pratar vi ändå ofta om framtiden. Det är med framtiden som med vädret, det blir som det blir. En frågeställning vi ofta behandlar är frågan om huruvida och i vilken utsträckning man kan påverka sin framtid när man är nämare nittio. Men det kan ändå vara nyttigt att ägna den sina funderingar. Roligt har vi i alla fall med många befriande skratt.

Med det säger jag adjö till alla mina kära bloggdiggare även om klockan än är bara barnet. Jag går nämligen ”i mål” tidigare än vanligt. Hurra!!

Varanklubben.

I morse då KäraHustrun och jag åkte ner till Björna för sammanträde hade det snöat lite så att det var rätt moddigt på vägarna i området. När vi kom ner till Gide där det är en brant backe stod där ett antal långtradare som försökte ta sig uppför vilket inte gick alls. De blockerade vägen för de andra bilarna så att det var omöjligt att ta sig fram. Vi bedömde att det skulle ta rätt lång tid innan det var ordnat så vi vände och körde runt om Henling och till Björna. Väl kommen dit fick vi besked att trafiken nu flöt som vanligt.

Vi hann i alla fall i tid till varanklubbens sammanträde eftersom de flesta var kvar i lokalen. Dagen till ära hade Västernorrlands läns landsting skrapat de sista slantarna de hade på kistbotten och med dessa medel inhandlat glögg och pepparkakor som de bjöd medlemmarna på. Ett lite tvielaktigt initiativ eftersom glöggen har en ytterligare förtunnande verkan på de redan uttunnade och viskositetsberoende medlemmarna. Det förhöjde i alla fall stämningen i lokalen som under en kort stund nådde toppgemytlighet.

I övrigt har det inte hänt så mycket under dagen annat än att MODO torskade mot bottenlaget AIK i sihockey. Trösterikt nog kunde de i alla fall bärga en poäng eftersom det var 2-2 i full tid. Fem raka förluster i rad innebär att laget med sina 44 poäng nu ligger på 8-de plats i tabellen. Det är dock ett gott antal poäng ner till det absoluta bottenträsket där AIK och Örebro ligger med vardera 35 poäng.

Kanhända blir det i morgon en liten rapport från ”Gubbröran” som jag ämnar besöka en stund.

Sov gott.

OLD-fejs i farten.

I dag har vi övat OLD-fejs en stor del av dagen. Jag tyckte det gick förvånansvärt bra. Övningen flöt riktigt som den skulle. Den 17-de skall vi medverka vid ett bejublat framträdande i Arnäs församlingshem. Det är SPF-föreningen där som har julfest. Därför övade vi ett rätt stort antal julsånger. ÖA-s och Lions Lucia med följe skall också besöka julfesten så  det blir inte så betungande program för oss. Ett antal juliga allsånger skall vi väl hinna med i alla fall. Och kanske någon knökig anekdot också.

När jag var i Mattarbodum idag var det 15  minusgrader där så det har brännt till och blivit riktigt kallt. Då är det skönt att vara inomhus och njuta av den rikliga ”govärmen”.

Det bir inte så omfattande blogg i kväll för KäraHu har uppmanat mig att inta sängläge i tid. Anledingen till detta är att hon rätt tidigt i morgonbitti har ett sammanträde med ”VARANKLUBBEN”. Det är en illuster samling av blodförtunnade varelser som håller sammanträde nu och då i Landstingets lokaler i Björna samtidigt som diverse testinationer. Sammanträdet börjar alltid med ”övriga frågor”. Denna punkt i föredragningslistan avhandlas med största allvar ända tills alla medlemmar har fått sin viskositet fastställd. Efter detta skingras skaran och mötet är slut. Eftersom jag inte är fullvärdig medlem utan bara adjungerad kallblodare har jag därvid begränsad yttranderätt. Men en och annan rolig kommentar brukar jag ändå bestå dem med.

I morgon skall den gamle krutgubben Alfred honoreras med en festlighet i Stockholms statshus. Då är man delvis också i ”Gyllene salen, ett rum som är klätt med guldmosaik som Hitler sålde billigt för att få in lite slantar till att investera i krigsutrustning. Delvis med dom pengarna kunde han ha möjlighet att gå över Polska gränsen och båbörja det eländes elände som benämnes Andra världskriget. Men det är en annan historia.

Gonatt.

Fågelskådare.

Det finns ett släkte som är mig tämligen obekant, men som på sitt sätt ändå är kända över hela klotet och det är ornitologerna. Eller fågelskådarna om man skall hålla sig till svenskan. Och det ska man ju. De viger sitt liv till att fara runt med diverse kikare och andra attiraljer och meddels dem försöka fånga in så många bevingade varelser som möjligt. Ju flera desto bättre.

Det finns dessvärre att antal fågelarter som är ytterst svårfångade och som sällan kommer med på någon fågelskådares lista. Det är varelser som jag i min dagliga vistelse här på Tallbacken har träffat på då och då. Jag tänker här lista upp en del av dessa.

_Den första av dessa rara varelser är Snorskatan. Det är rätt vanlig fågel som lever hängande i sin vertikala bokonstruktion. Av och till blir den utsatt för störning i form av fnysning och salivation. En annan fågel är Knäckpåsen. En söt liten rackare som häckar lite varstans. En fågel som ibland kan vara svår att upptäcka är Kepsfinken. Den känns lättast igen genom att den har som en rutig keps på huvudet. Den är rätt skygg eftersom den inte vill bli förväxlad med en gammal farbror. Så har vi Sprätthöken, en fågelart hörande till släktet Grävfåglar. Den vill helst bygga sitt bo i en gammal Mercedes och har 190-modellen som favorit. En fågel som också är rätt unik är Skal-pellen. En vass liten varelse som sitter och ristar. Får man se en sådan skall man vara mycket försiktig eftersom den gärna går till anfall. Helt oprovoserat. Till de mest hängivna flyttfåglarna är Burkslaven. Men eftersom den inte har likadana flyttvägar varje gång är den ytterst svår att upptäcka. Man kan möjligen med hjälp av HD få sen en skymt av den. Så har vi Flyttspiralen en ytterst finlemmad fågel. Egenheten hos denna art är att de flyttar runt hela tiden som i en spiral. Detta mönster upprepas med sådan frenesi att man kan bli yr i huvudet. Så passa er! En annan fågel som är rätt vanlig i nordvästliga sydösterlandskapen är Fotsvetten. Den kännetecknas  av att den ständig som rinner över. Den känns också igen på den omisskännliga doften. Så har vi Rallbäraren.  En fågel som är mycket kontroversiell i EKO-systemet eftersom den ger eko hela tiden. Den upprepar alltså det han hör och vidarebefodrar det till sina likar. Kardanknuten är en ganska vanlig fågel med långa smala vingar. Svår att upptäcka. Nästa fågel i min samling är Fetvaselinen. Den gömmer sig gärna under något gammalt lock. För att skåda den på nära håll måste man gå omkring och lyfta på alla gamla lock som möjligen finns i dess närhet.

Jag stannar där, eftersom ni alla mina kära bloggdiggare nu har full sysselsättning med att upptäcka och kartlägga alla dessa bevingde varelser. Nu är det ju också så korta dagar att ni inte har multum av tid till ert förfogande.

Hejdå.

Lördagkväll den 7-nde december.

Åter har det gått en vecka och morgondagen klassas som en vilodag. Dessutom, är det ju andra advent och en vecka närmare jul. För en till åren kommen pensinär är ju alla dagar mer eller mindre vilodagar eftersom man gör bara så mycket man känner för. Dessbättre har vi inte haft så mycket av snöoväder än så länge. Det är ju så att förmodligen får man nog mycket av snöskottning även denna vinter. En liten köldknäpp har vi i alla fall här på Tallbacken eftersom det är närmare 10 minusgrader utomhus.

I eftermiddag var vi med i missionskyrkan och avåt det årliga julbordet. Även i år var det ett eftertraktat arrangemang eftersom det var absolut fullbokat vilket innebär närmare 140 gäster. Våra frivilligarbetare i köket gjorde en jätteinsats som kunde servera alla gästerna en smaklig och fint uppdukad buffé.

I morgon söndag ämnar KäraHustrun och jag besöka vårt nya medarbetarpar i VillaNoa. De har nämligen ”ÖppetHus” då de bjuder in alla som vill komma på adventskaffe. Jag skulle också ha varit upp till fritidshuset i Hemsjön för en liten inspektionsrunda där. Får se hur mycket jag hinner.

Julbordets fröjder

når oanade höjder

med sill och dill och potatis

Om man blir nöjder

är man väl böjder

att äta det mer än gratis.

Man kan ingenting göra

utan att höra

att aptitet får sig en törn.

Men, låt inte det störa

Utan hellre beröra

att man dock är med på ett hörn.

MODO-s monstervecka.

Tre matcher på fyra dar, onsdag, fredag och lördag är en tung uppgift för ett lag i SHL. Dessutom en resa ner till Leksand för match i kväll, en resa som stördes av den otjänliga väderleken. Det gjorde att MODO inte kom till Leksand i kväll förrän någon timme före matchstart. Det är troligt  (men inte fastlagt) att laget stördes av den sena ankomsten eftersom de egentligen inte kom igång med sitt rätta spel förrän i sista perioden. Den vann dom med 1-0 men förlorade matchen med 3-2 till hemmalaget.

Klockan 11 förmiddag deltog jag i begravningsgudstjänsten för Margit Vikman. En tapper kvinna som fått sluta sina dagar här på jorden efter ett långt och strävsamt liv. 97 år gammal.

En person som lämnat detta livet lever ändå genom de minnen som den lämnar efter sig. Margit var en generös och godhjärtad person. Jag minns med välbehag de gånger jag hälsade på hos henne. Man hade inte mer än väl kommit innanför dörren innan kaffehurran kom på spisen och man blev väl trakterad med goda och smakliga smörgåsar. Hon var också intelligent, och de samtal man förde med henne var fyllda av roliga och intresseväckande kommentarer. Genom gott minne och en suverän personkännedom blev hennes berättelser rosenkantade och umgänget med henne stunder av uppriktig gemenskap. Det var i dag en fin stund i kyrkan och ett känslofyllt avsked. Frid över hennes minne.

Ett besök i Ö-vik har jag också hunnit med. Det var nämligen så att det i Fjällräven Center anordnades en mässa för ”Unga företagare”  med deltagande av de gymnasielever som studerar ekonomi och entreprenörskap. Nästan ett femtiotal olika montrar var uppställda. Vårt näst äldsta barnbarn Emma var också med bland utställarna. Jag önskar att ni skulle haft tillfälle att se hennes monter. Det var den absolut finste på hela mässan. Emma har en sagolik känsla för estetik. Med enkla medel hade hon format en monter som rymde allt från Pikasso till Sjung med oss mamma. I montern sålde hon nostalgiska kreationer vars grundsubstans utgjordes av utslitna jeans och dylikt från 1970-talet. Jag tror att hennes händighet på olika områden kommer att föra henne långt i livet.

Avslutar min blogg i dag med att önska alla mina kära boggdiggare en god hälsa och en väl fungerande matsmältning vilket utgör de grundstenar som främjar och stabiliserare ett gott liv.

Hejdå.

Irisdiagnostik.

Vissa förståsigpåare inom medicinen, kanske främst homeopater, ägnar sig gärna åt så kallad ”Irisdiagnostik”. Det innebär i korthet att man genom att se in i folks ögon kan diagnosticera olika sjukdomar i kroppen. Det sägs ju att ögat är själens spegel så någon liten substans av realism kanske det finns i påståendet.

För ett antal år sedan hade vi en ”Kuckelmakar” i våra bygder som kunde utröna folks olika kroppsliga krämpor endast genom att titta dem i ögonen. Därefter gav han dem olika sorters homeopatisk medicin som skulle ”rensa ut det sjuka och det onda ur kroppen”. Tekniken bestod således i att befria kroppen från det som störde kroppsvätskorna. När de små pillren haft åsyftad verkan blev man omedelbart frisk som en nötkärna.

Det berättas att någon person i bygden konsulterade medicinmannen/kuckelgubben för någon konstig åkomma som han tycktes ha. Efter att ingående ha tittat honom i ögonen en lång stund, gav han sitt utlåtande. ”Du har en konstig sjukdom som jag tyvärr inte har någon bot för. Det sitter längst ner i ändtarmen. Jag föreslår att du kontaktar någon läkare på sjukhuset som kan undersöka dig ordentligt och eventuellt åtgärda din åkomma”. Sagt och gjort han var till närmaste vårdcentral och fick remiss till sjukhuset och läkaren konstaterade att det var canser i ändtarmen. Genom ett operativt ingrepp kunde han befrias från svulsten  och få ett nytt friskt liv.

Efteråt funderade personen ifråga hur i all världen ”Kuckelmakarn” kunde se genom ögonen, ner genom magen och genonm alla vindlingar och ut i ändtarmen och där konstatera och diagnosticera skavanken. Det är i alla fall beundransvärt.

Under den senaste tiden har jag besökt många äldreboenden och sjukhem för att om möjligt göra en insats för att bevara deras mentala hälsa. Vid det personliga mötet med åldringarna är jag noga med att se dem i ögonen. Där kan jag på några ögonblick pejla in deras mentala status. Hos en mentalt frisk människa är det liv i blicken och jag kan konstatera att de flesta av de själsliga funktionerna är kvar. Genom att sedan föra ett samtal med dem förstärks och vidimeras min diagnostik. I paritet med att de själsliga funktionerna bryts ner och hjärnans funktion avtar (ofta genom senilitet) slocknar ocks deras blick. Det  är sorgligt att uppleva hur fort det går för en del.

Nu är det dessbättre så att ni, alla kära bloggdiggare, behåller er mentala skärpa långt, långt upp i åldern bara genom att läsa och begrunda alla de blogginlägg som ramlar över er. Men det är sannerligen en nåd om man genom förtlöpande stimulans och en någorlunda frisk hjärna,  kan få behålla sina själsliga funktioner även upp i hög ålder.