I decembertid.

Det är första dagen i årets sista månad och dessutom den första söndagen i andvent. I dag har vi haft aventsgudstjänst i Missionskyrkan. En mycket fin sammankomst med många deltagare. ”Gamsångara” sjöng en hel del kända adventssånger, bland annat Hosianna en hymn som vi sjungit varje år så länge jag minns.  Eftersom det är mer än sextio år sedan jag kom med i kören bör stämman vid det här laget vara någorlunda väl inövad. Jag brukar säga att vi kan stå på huvudet och sjunga den om det erfordras.

Kennet Nilsson, vår nye församlingsledare, predikade och berörde givetvis Jesu intåg i Jerusalem. Det blir inte bara några glest strödda ordfrön som blir sått i församlingsbornas hjärtan då han predikar ty han spar minsann inte på utsädet. Om bara hälften fann grogrund i den Equmeniaförankrade åkertegen skulle det troligen växa så det knakade. Men det mesta föll nog i vägdammet Tyvärr!

Som många av er vet har ockå Långviksmon nåtts av den allt mer ökande ström av flyktingar som väller över vårt land. Det innebär också att menigheten i våra sammankomster och gudstjänster förändras eftersom en hel del av dem är kristna. För att de inte skall känna sig utanför försöker vi i möjigaste  mån tolka till engelskan som många av dem behärskar. En grannlaga uppgift då ”de vanliga” mötesdeltagarna inte är lämpade för den uppgiften. Samtidigt är det viktigt att de kommer in i gemenskapen, till nytta för både dem och vi.

För en tid sedan skrev jag en dikt som behandlade dagen tema nämligen Jesu intåg i Jerusalem. Den får avsluta min blogg i kväll. Håll till godo.

Bara en åsna.

Bara en åsna behöver jag

för min bejublade färd

Den skall bära mig en triumfens dag

inför en beundrande värld.

Klapprande steg i gatans damm

vidöppna öron som lystrar till ljud

Jag bär honom villigt allvarsam

en tjänst för min Herre och Gud.

Det är  förväntan, triumf och glam

bland folket som kantar hans färd

Nu jublet stiger till mästaren fram

långt ifrån krig och svärd

Palmblad och mantlar läggs till din ära,

det sjungs Hosianna i höjden.

Att i denna stund få mästaren bära

ger mig den yttersta fröjden.

Att få vara ett simpelt åsnesto

som bär dig mot lidandets stund

En uppgift utförd i innerlig ro

ger stolthet på visshetens grund

Via dolorosa väntar dig Gud

övergiven och ensam du går

En enkel åsna bejakar det bud

som frälsningens under förstår.