En låda.

För några år sedan var det aktuellt att i stället för en tillagad lunch spisad vid bordets gemenskap skulle man skicka maten i en låda som värmdes med hjälp av en mikrovågsugn.

Omdaningen innebar att  åldringarna åt sin lunch i det egna hemmet medelst mattransport. ”Bordets gemenskap” upphörde därmed och ersattes av avskildher och enskildhet.

Det är många pensionärer som i dag får sin mat i dessa lådor med speciella matbud. Det är naturligtvis angeläget att de får näringsriktig mat varje dag men samtidigt finns det risk att många blir isolerade och ensamma när matleveransen blir en av få kontakter de har under dagen. En isolering som jag menar inte är nyttig för den mentala hälsan.

Vid det tillfället skrev jag en dikt som skildrade sammanhanget. Ett kväde som jag tänker delge er den här kvällen. Så här lyder den.

En låda

Vi gamlingar som uti glesbygden bo

Har det inte så lätt må ni tro

För tro mig! Gud sig benåda!

Vi hålles vid liv med en sketen låda.

När man en gång blir gammal och spattig

Social gemenskap blir ynka och fattig.

Med äldrevårdens propåer så bråda

Man möts till partaj kring en frusen låda.

Den eld som man kände, de yttersta glöden

Har nu blivit stungen och kall såsom döden

I mikrovågsugnens eld skall man skåda

En livsgnista hård som en ditskickad låda.

Debet och kredit snåljåpar styra

Omsorgens kunder får ej bli för dyra

Dans omkring guldkalv politiker tråda

Men gamlingen sitter allén med sin låda.

De mänskor som hela vårt välstånd har byggt

Bör unnas ett liv så välordnat tryggt

Men missriktad nit och förnumstig klåda

Belönar ett livsverk med en fattig låda

Men yttersta trösten förvisso man har

När man en gång har flytt sina dar

Då kommer rättvis ordning att råda

Vi alla till sist fraktas bort i en låda.