Traditioner.

Det är väl inte något tillfälle under året där traditioner har så stor betydelse som just under julen. När vi på julafton dukar upp det dignande julbordet är det viktig för oss att vi får smaka av just vår favoriträtt. Som den enskilde upplever som ett måste för en glad och god jul. Jag minns en närstående som tyvärr inte finns ibland oss längre. Om han inte fick sig serverad kokta grisfötter var hans julfirande helt saboterat. Därfö fanns kokta grisfötter med smarrig gelé alltid på bordet. Så har vi väl alla någon favorit som gör julen till en minnevärd helg för oss. Förutom skinkan som väl är allas goding har jag personligen ett gott öga till sillinläggningrna och fiskrätterna. ”Jörans skomakarbörsar” bör vara med. Likaså en riktigt god Löksill (med mycket lök) såväl som rökt och gravad lax med en smarrig laxsås.

Traditioner kan också förändras och avta i betydelse och lyskraft. Det kan ibland gå rätt snabbt men kan också ta lång tid. Under mina pojkår på 1930-talet och tonåren under 40-talet var Missionsförsamlingen den som var tongivande i bygden i kyrkliga sammanhang. Större delen av bygdens befolkning var på ett eller annal sätt knutna till församlingens verksamhet. Då var julen en av de tillfällen när folket samlades i muissionskyrkan. Det var till exempel alldeles fullsatt vid varje julotta som hölls kl 7.00 på julmorgonen.

En annan mycket viktig sammankomst under julen var annandagens stora missionsfest. Den hölls för att manifestera och uppmärksamma missionens stora betydelse. Då gick man man ur huse för att närvara. Ofta var det någon missionär som under sin vistelse i hemlandet stod till förfogande för att informera om arbetet i många exotiska länder. Jag minns än i dag när det i senare delen av trettiotalet kom en mörkhyad man från vårt missionsfält i Kongo. Han hette Joseph Samba och var närmast att betraktassom ett utställningsföremål. Vi hade ju aldrig sett en ”neger” förut annat än den nickande och bockande negerpojken på sparbässan där vi stoppade ner våra ettöringar och tvåöringar. Allt för att främja missionen. ”Annandagsoffret” skulle verkligen vare ett offer som skulle bli större och rikligare för vart år som gick. Man insamlade kollekt efter kollekt till dessa att resultatet överträffade allt annat som förut insamlats. Tråkigt nog är det en tradition som i dag helt försvunnit ur församlingens gudstjänstliv. I det nya samfundet Equmenia som vi tilllhör har man givetvis under jultiden, en insamling till ”Internationella arbetet” som det så vackert heter, men det uppmärksammas inte på något sätt i dag. Under ett antal år hade vi en s.k ”Julfest” där vi tog en kollekt för missionen men nu är den också borta.

Man skall inte odla traditioner in absurdum, men goda sådana skulle man nog sträva efter att behålla. Nu väller mörkhyade människor över oss i sådan mängd att man har en förnimmelse av att missonsfälten har fyttat hit. Kanhända uvecklas nya traditoner som vi i framtiden inte vet så mycket om. Man får hålla tummarna för ett lyckligare Sverige i framtiden med goda traditioner.

God Jul.