Att forma en dikt.

Ibland kommer versraderna som på ett snöre och orden kommer bara av sig själv. Vid andra tillfällen kan man få kämpa med en vers nästan till leda. Ändå är det något som triggar mig till att ta nya tag. Men ibland kan en dikt från förr vara "meningsfull".

En sådan kommer här.

Meningslöst med mening.

En vers uti vädret är rätt meningslös,

men gör någon nytta ändå.

Då på meningar den ät generös,

blir den synnerligen lätt att förstå.

Ty om ordens ändlösa rad

formas till meningar många.

Kan det bli en fin kavalkad,

som läsarens intresse kan fånga.

Men med en mening med mening däri,

kan inlägget lätt redigeras.

Vilket gör att att det läsvärt kan bli

samt att information levereras.

Så när jag nu har kommit en bit

på drapans stenlagda gata.

Är det som en sällsam invit

att inte idéerna rata.

Men vägen är knagglig och lång,

och svår den är att bevandra.

Ordesplanaden är tämligen trång.

Ty många vill vandringen klandra.

Men den borde ändå beträdas,

med ståndaktig frimodighet.

Då får man alls inte rädas,

om det kan bli någon krånglighet.

Men då uppstår den spontana frågan,

har jag på texten kontroll?

Har jag den rätta förmågan,

att skapa stringent innehåll?

Den frågan kan enbart förklaras,

mad läsarnas intuition.

Om vad om slutligt skall sparas,

av denna knasiga ordformation.