Orosmolnen hopar sig.

Motsättningarna mella öst och väst har tilltagit till randen av fullskaligt krig. Ryssland har under en läng re tid stsat store resurser på att förstäeka sin kkrigsapparat. Efter att ha "reat ut" gammalt material till Irak och andra länder har de ersatt dessa med modernare vapen.

Med denna ökade styrka har de också eskalerat sitt vapenskrammmel med hot mot sina randstater främst Ukraina med även i viss man mot Kasakstan och Belarus.

Detta samtidigt med att NATO och EU är lite ovissa hur de skall tackla situationen. Med dessa ökade hot har också Sverige ökat sin militära beredskap genom genom ökad närvaro på Gotland.

Pandemin.

Ökade restriktioner som begränsar människors rörelsefrihet förändrar tillvaron väldigt. Man får hoppas att det inte kommer att vara så lång tid.

För min egen del försöker jag i möjligaste mån att följa de rekommendationer som finns. Det enda som jag har svårt för är munskydd. Banden som man placerar bakom öronen har lätt för att trassla in sig i mina hörapparater. Efter att jag var nära att förlora en av apparaterna har jag inte vågat använda munskydd.

En dikt som jag skrev i början av pandemin repriserar jag.

Dikt i karantän.

I coronatider man sitter här och lider

med smittorisker många.

Även om det svider i suckan man sig vrider

under dagar många.

Man satts på undantag i väntan på en dag

då man härdat ut.

Så får man ha fördrag för hot av många slag

till dess det får ett slut.

Man hör ju till den skara som utsätts för den fara som influensan ger.

Till de som kan befara att smittan inte klara

och ingen ljusning ser.

Att klara pandemin med optimism så fin

är någonting son hägrar

Med stoisk disciplin och med hjälp av poesin

man riskerna förvägrar.

I kvällens tysta timma det ljuvligt slutat stimma

vid nattens snara flykt.

Och som i disig dimma poeten slutat rimma

i en tid förryckt.