Overklig vettighet.

En vers som skall väcka en stark ovation,

bör innehålla en viss portion

av meningar fyllda av allitteration

som medger en del penetration,

ja, till och med fullvärdig information,

och även vädra en del sensation.

Tillika ge läsaren en del frustration

över drapans kufiska konstruktion

som delvis kan skapa en situation

vilket blir till en genial reaktion

med förnuftets naturliga interaktion

så denne kan släppa sin adaption

till ordens konstnärligt fina funktion.

Uppbyggnad sker då med koncentration

till helt meningslös språkproduktion

vilket endast ger en sund injektion

för sammanhangets generalprevention

som styrs av meningars nyttofunktion

men förintar hjärnans idéproduktion.

Då kan den slutligen hamna på en sopstation

där den ältas och mals till total destruktion

i en process som handlar om defloration

av andlig och lekamlig kommunikation

och bringas till fullständig separation

från allt som tangerar finfin funktion.

Kvar finns då endast en dold reaktion

som efter en enkel banal obduktion

kan hastigt förvandlas till stoftreduktion

dessutom medverka till total segregation

vars yttersta orsak är relegation,

som genom en atomexplosion

blir till en mystisk spiralrotation

vars yttersta mening är konfrontation.

Sanningen är nämligen den, att en solution

har begynt att utveckla en situation

som missgynnat fullständig allitteration

vilket beror på en dåraktig rekonstruktion

av meningars usla uppbyggnadsfason.

Det som drabbar en god språkkonstruktion.

Så blir slutet på drapan en velig version

som dräller av staplad prononciation

ledande till högst irritabel assosiation

med någon allvarlig annihilation

till läsarens fördjupade koncentration

på allt som kan ses som struntifikation.

Detta alster har då nått sin slutstation

för att småningom bilda en kombination

av alla meningars ordkonstruktion

grundad på fullständig inhibition

av verklighetens praktiska perkulation

och satsena slutliga segregation