Något om telefoni.

När min mamma Signe för så där en 85 är sedan fick erbjudandet att ta hand om telefonväxeln för Storsjöbygden var den inte särskilt utvecklad. En enkel ledning ner till Björna som kommit till lite mer än tio år tidigare var den förbindelse som etablerats med yttervärlden. En enkel proppväxel på gjutjärnsstativ. Bara två abonnenter var anslutna vid den tiden. Det var de två affärerna, Kooperativa och privataffären, som då drevs av Andersson & Näslund. (den var förresten inrymd i nuvarande Mogården där Ingemar och Anette med familj bor i dag). När telefonstationen blev flyttad kom det till ett tiotal nya abonnemang. Det var ingen lysande affär rent ekonomiskt eftersom årsavgiften var 30 kronor för privat och 40 kronor för affärerna. Det kunde således röra sig om en årslön på cirka 500 kronor. Öppethållandet var alla årets dagar även om den var begränsad till vissa tider. Allt eftersom samhället utvecklades och nya abonnemang tillkom ökades givetvis lönsamheten. Ifrån 1940-talet och framåt fick alla sin lön från Televerket. Växeln automatiserades 1967 då mamma Signe äntligen fick sin väl förtjänta pension vid 73 års ålder. Då var telefonstationen öppen dygnet runt.

I någon senare blogg kanske jag skall berätta om alla dråpliga händelser som är förknippade med telefonistyrket. Redan som barn fick vi lära oss sköta växeln eftersom vår mamma vissa tider var bunden till annan sysselsättning. Vi hade ju också jordbruk med kor som skulle mjölkas dagligen. Det var väl inte så väl beställt med plikttroheten alla gånger. Om Helmer Söderlind inte fick svar efter det att han ringt tre gånger kom han cyklande för att ta de små telefonisterna i upptuktelse. Jag minns att hans budskap var då en sentens han alltid tyckte var viktig. ”Den som har en tjänst, han akte på tjänsten”.

Snöfall.

Det har utfärdats varningar för ymnigt snöfall över Norrland. Det skall bli intressant att se hur mycket det påverkar trafiken. Nederbörden kombineras med plusgrader så man kan misstänka att snön blir rätt så tung. Man får väl förmoda att det finns en viss beredskap för att minimera svårigheterna.

Det är numera inte så vanligt att vi drabbas av ymniga snöfall. I det här fallet verkar som det blir rätt kortvarigt. Redan på fredagseftermiddag kommer det att sprick upp och bli lite soligt. Lördag, när vi har julmarknad på Jollen, verkar det bli riktigt fint.

Jag minns att vi vid jultiden 1967 och 1968 hade vi riktigt busiga oväder. Då föll snön i rikliga mängder under nästan hela jul- och nyårshelgen. Vädret gjorde också att vi vara utan elförsörjning under en längre tid. Då var det verkligen kris. Vi skötte vid den tiden snöröjningen i byn och det var verkligen bråda tider. Jag minns att jag var igång vi tretiden på juldagsnatten och röjde vid missionskyrkan. Men det blev ändå ingen julotta värmen i kyrkan inte fungerade därför att det fanns ingen ström. Kyrkan var vid den tiden eluppvärmd.

Inför det väntande snökaoset är det en liten tröst att MDO lyckade vinna över Södertälje efter förlängning. Två viktiga poäng bärgades.

Före dubbdäckens tid

Enligt väderprognosen skall det komma ansenliga mängder snö. Det har varnats för vissa trafiksvårigheter. Som tur är har vi här på Tallbacken inte behov att att behöva ut med bilen de närmaste dagarna. Det kan ju bli lite extra tungt med snöskottningen men det får vi tackla lite eftersom

Jag tänker tillbaka på vinterkörning i forna tider innan det övar huvud taget existerade några dubbade däck. Då körde man bil ändå och vad jag minns var det inte besvärligare då än nu. Man var van att anpassa hastigheten efter väglaget. Och som regel gick det bra. Jag minns faktiskt en gång i slutet av sextiotalet när vi uppförde en del byggnader i Gideå. När vi på kvällen skulle hem. Hilding Lindström körde lastbilen och vi övriga åkte i en Opel. Det var glashalt på vägarna, riktig vattenhalka. När Hilding kom med lastbilen till en backe borta i Hattsjö blev han stående mitt i backen. Det var absolut omöjligt att komma ur fläcken. Det var så halt att vi kunde vända lastbilen runt genom att medelst handkraft vrida den så att vi kunde köra den till ett ställe där vi parkerade den. Där lämnade vi lastbilen och lyckades med nöd ta oss hem med Opeln. Lastbilen fick vi väl hämta någon dag senare då väglaget blivit bättre.

Så det känns tryggt att man inte är nödsakad att använda bilen när det är otjänligt väglag. Då har vi det lugnt i vårt varmbonade hus. Och behöver inte fresta väglaget i onödan.

Sno och kyla.

Det verkar som om det blir en tämligen normal vinter så här före jul. Kung Bore har presenterat både snö och kyla. Men nu har prognosen skvallrat om kommande värmegrader. Redan på torsdag kan det vara åtskilliga plusgrader i samband med nederbörd. Således kan det vara bäddat för halt väglag. En som alla gånger jag kommenterar vädret får vi vara nöjd med det väder vi får.

Fotnot: MODO vann över Troja/Ljungby med 2-1. Detta efter straffläggning.

Björnamåle i bloggen.

Det har numera inte varit så frekvent med inslag på mitt hemlands tungomål, björnamåle. I kväll gör jag ett försök igen i form av en nyskriven dikt på temat ”Va äre för skellna”. Det finns nämligen även i dialekten ett antal synonymer som går att uppmärksamma.

Håll till godo.

Va äre för skellna?

Va äre för skellna på omarni å oppepå

Där ä in´t sä lärtt å förstå

För ä man omarni ä man oppepå.

Dä kan fäll n´gôvet förstå.

För legg nanting strax omarni

Å oppepå legg lite grut

jett fäll allihopen rakt si

att de bli samma änne dell slut.

Dä sôm ä ônner ä in´t omarni.

Å heller in´t oppepå.

Dä kan in´t vara na storte besmi.

I dä falle begrip å förstå.

Oppa bött´n dä ä oppepå.

Strax omarni trappa kan vara

Dä ä oppa vinn jussum så

Ôm man måle rätt kan förklara.

Oro kontra trygghet.

Jag lyssnade till helgmålsringningen i TV i kväll. Den kom från Linköpings domkyrka. Den hade just temat oro och trygghet. Varje människa bär någon gång på oro. Vi oroas för mångahanda saker. Ofta för framtiden. Då är det ack så viktigt att vara förankrad i en tillvaro som inger oss trygghet. Vi behöver inte skjuta oron ifrån oss utan leva mitt iden och ändå känna oss trygga.

Ett sätt att tackla oron är att leva i nuet. Att kunna fylla sin tid med ting som gör att vår oro trängs undan och domnar. Det är en förmåga som tyvärr alla inte är i stånd att behärska utan trängs med orostankar i sitt liv. Något som man av och till är tvingad att acceptera. Då sjunker orosskålen nedåt om man inte har förmågans att bringa den i balans genom att väga upp det med ljusa och rena tankar som är en del av tryggheten.

Så vill jag denna helgdagsafton slå ett slag för tryggheten genom att bifoga den aftonbön jag skrivit någon gång:

Aftonbön

När dagen lider mot sitt slut dess larm och strid har ebbbat ut

hörs en sång om livet

och verket tagit sin tribut aftonfrid har gjort debut

med allt som oss är givet.

Då riktar vi oss med vår sång mot högre höjder som en gång

skall våra själar lisa

Om jordens dal än synes trång vår vandringtid här bliver lång

vi bör vår herre prisa.

Så vänder vi ännu ett blad i våra många dagars rad.

Får ro för själ och sinne.

Nu spelas nattens serenad som lyser frid i land och stad

när vilans tid är inne.

Vi ber en bön om stilla ro och ljuvlig frid uti vårt bo

när aftonen sig sänker.

Då vi funnit har vår tro som har till himmelen en bro

och slutlig harmoni oss skänker

Vår Herre mitt i livet står och ljuvlig frid vårt sinne når

när vi på himlen tänker.

Så än hur våra dagar går i själen stilla ro vi får

när aftonstjärnan blänker

En vanlig fredagskväll.

Förr i tiden i min ungdom var det vanligt att man arbetade även halva lördagen. Arbetsdagen, och även arbetsveckan, slutade kl. 1. Då var det helg. Efterhand, jag minns inte exakt när, fick man fria lördagar. Det innebar att arbetsveckan slutade efter arbetet på fredagen. När man njuter en behaglig pensionärstillvaro uppleves veckans slut inte lika markant eftersom alla dagar är egentligen rätt lika varandra. Men ända känns det skönt.

Nu är det så att veckorna är en del av den tid vi har oss tilldelade. Därför tycker man att veckorna bara rinner iväg i väldigt snabb takt. Likasom tiden.

En dikt får illustrera förhållandet:

På tidens staffli.

Att måla en helt vanlig dag

den dag som mitt nu illustrerar

Kan vara ett svårt företag

då nyanser mitt liv karikerar

Det kan möjligen vara en grund i grått

med någonting lätt violett

Måhända kanske en strimma av blått

som livet och tiden har mätt

Ibland är det färgat i rosenskimmer

somliga dar i gråaste grått

men de nyanser vi ändå förnimmer

är de vi av lyckan har fått

Kanhända dagen idag är melerad

en blandning av svart och vitt

måhända är den koncentrerad

till någonting mindre solitt

Helheten blir ändå bara kroki

krumelurer av små och banala mått

En skiss med många plumpar uti

som målarens begränsning förrått

Men kanske om det bara plumpar blev

den målning jag gjorde i går

som i skilda nyanser mitt liv beskrev

en chans till bättring i dag jag får

Gråvinter.

I dag skiftade jag till vinterdäck på bilen. När vi körde hem från Örnsköldsvik hade mörkret redan lägrat sig över nejden. Eftersom det inte fanns någon snö varken på vägen eller i naturen blev det tämligen mörkt. Det var som om höstmörkret åt upp allt ljus från bilens strålkastare. När man vid möte tvingades att köra med halvlyse var det än sämre. Här vid Tallbacken är det några ynka centimeter snö som ändå gör det lite ljusare. Det verkar so om vi kommer att få ytterligare några centimeter av den vita varan i natt.

Jag fann en dikt som jag troligen haft i min blogg tidigare men i så fall repriserar jag den.

Gråvinter.

Mörk November sveper kjolen

omkring sig som en tjock ridå

dis och dimma skymmer solen

kort är dagen, daggig dunkelgrå.

Det är svårt att se en strimma

av den sol som molnen skymmer

hastigt kommer aftontimma

dunkelt dis den endast rymmer

Det är då skönt att blott få trivas,

värmas vid en stockelds ljus

av livets lågor få upplivas

långt från tidens jäkt och brus.

Därför vill jag njuta livet

hän från dagens larm och strid

det som i anden blir mig givet

ger mig ro till evig tid.

Men vad är tiden vad är livet

blott en eld som brinner ner

det finns inget som är givet

om man blott till jorden ser.

Dock det blir en gång en ljusning

bortom det som varit grått

en ljuvlig känsla av förtjusning

då vi en gång ljuset nått