Något om telefoni.

När min mamma Signe för så där en 85 är sedan fick erbjudandet att ta hand om telefonväxeln för Storsjöbygden var den inte särskilt utvecklad. En enkel ledning ner till Björna som kommit till lite mer än tio år tidigare var den förbindelse som etablerats med yttervärlden. En enkel proppväxel på gjutjärnsstativ. Bara två abonnenter var anslutna vid den tiden. Det var de två affärerna, Kooperativa och privataffären, som då drevs av Andersson & Näslund. (den var förresten inrymd i nuvarande Mogården där Ingemar och Anette med familj bor i dag). När telefonstationen blev flyttad kom det till ett tiotal nya abonnemang. Det var ingen lysande affär rent ekonomiskt eftersom årsavgiften var 30 kronor för privat och 40 kronor för affärerna. Det kunde således röra sig om en årslön på cirka 500 kronor. Öppethållandet var alla årets dagar även om den var begränsad till vissa tider. Allt eftersom samhället utvecklades och nya abonnemang tillkom ökades givetvis lönsamheten. Ifrån 1940-talet och framåt fick alla sin lön från Televerket. Växeln automatiserades 1967 då mamma Signe äntligen fick sin väl förtjänta pension vid 73 års ålder. Då var telefonstationen öppen dygnet runt.

I någon senare blogg kanske jag skall berätta om alla dråpliga händelser som är förknippade med telefonistyrket. Redan som barn fick vi lära oss sköta växeln eftersom vår mamma vissa tider var bunden till annan sysselsättning. Vi hade ju också jordbruk med kor som skulle mjölkas dagligen. Det var väl inte så väl beställt med plikttroheten alla gånger. Om Helmer Söderlind inte fick svar efter det att han ringt tre gånger kom han cyklande för att ta de små telefonisterna i upptuktelse. Jag minns att hans budskap var då en sentens han alltid tyckte var viktig. ”Den som har en tjänst, han akte på tjänsten”.