Det lackar mot jul.

I dag är det fyra veckor kvar till julaftonen. Tiden före jul fokuseras numera i mycket stor utsträckning på julliknande arrangemang. Det är julmarknader där tomtar i olika skepnader har en framträdande roll. Man inbjuder till julbord och julluncher i tid och otid. Redan tidigt sätter man upp belysningar som skall påminna oss om den kommande helgen. Man tar således ut julen i förskott, vilket innebär att då julaftonen väl är inne har det mesta av attraktionen glidit över.

Jag har troligen berättat detta förr. I vårt hem som barn på 1930-talet fanns i stort sett ingenting av jul förrän på själva julaftonen. Givetvis slaktades julgrisen i god tid och det var ett fixande och donande för att bereda alla de läckerheter som hörde julen till. Dagen före julafton var det rena kaoset och allt var uppochnervändavärlden. Men på julaftonsmorgonen när vi vaknade var det städat och snyggt. Alla trasmattor låg i god ordning och man riktigt kände att nu var det verkligen jul.

På ålderns höst känns det heller inte som lika berusande upplevelse. Man gläds givetvis med barn och barnbarn och känner den intima tillhörigheten. Det är nog det bästa med julen. Sedan har vi också midvintersolståndet då solen beslutat sig för att än en gång ge oss en varmare och skönare tid.

Jag bifogar en dikt jag hittade i mina gömmor som heter just

Det lackar mot jul.

Det lackar mot jul i mitt ensliga tjäll

jag känner det väl just i kväll,

känner lugnet och friden.

Stjärnor som lyser på himlens päll,

gör att jag känner mig lycklig och säll.

Mitt i jäktet och striden.

Så ser jag fram mot den hägrande dag.

Den äger ett skimmer av renaste slag,

som mig hugsvalelse bringar.

Än om jag känner mig bräcklig och svag

jultiden skänker mig det välbehag

som mot himlen mig svingar.

Men än skall det dröja en liten tid

tills vi får nalkas julens frid.

Och känna dess stilla ro.

Då får vi lämna vår strävsamma id,

se upp till stjärnan som klar och blid.

Belyser vårt snöhöljda bo.

I våra hjärtan vill vi budskapet gömma,

att i vår tid aldrig kärleken glömma.

Den som till julen hör.

Över var själ skall tankarna strömma,

för att om snöhöljda julfriden drömma

och om allt som himlen berör.