Oro kontra trygghet.

Jag lyssnade till helgmålsringningen i TV i kväll. Den kom från Linköpings domkyrka. Den hade just temat oro och trygghet. Varje människa bär någon gång på oro. Vi oroas för mångahanda saker. Ofta för framtiden. Då är det ack så viktigt att vara förankrad i en tillvaro som inger oss trygghet. Vi behöver inte skjuta oron ifrån oss utan leva mitt iden och ändå känna oss trygga.

Ett sätt att tackla oron är att leva i nuet. Att kunna fylla sin tid med ting som gör att vår oro trängs undan och domnar. Det är en förmåga som tyvärr alla inte är i stånd att behärska utan trängs med orostankar i sitt liv. Något som man av och till är tvingad att acceptera. Då sjunker orosskålen nedåt om man inte har förmågans att bringa den i balans genom att väga upp det med ljusa och rena tankar som är en del av tryggheten.

Så vill jag denna helgdagsafton slå ett slag för tryggheten genom att bifoga den aftonbön jag skrivit någon gång:

Aftonbön

När dagen lider mot sitt slut dess larm och strid har ebbbat ut

hörs en sång om livet

och verket tagit sin tribut aftonfrid har gjort debut

med allt som oss är givet.

Då riktar vi oss med vår sång mot högre höjder som en gång

skall våra själar lisa

Om jordens dal än synes trång vår vandringtid här bliver lång

vi bör vår herre prisa.

Så vänder vi ännu ett blad i våra många dagars rad.

Får ro för själ och sinne.

Nu spelas nattens serenad som lyser frid i land och stad

när vilans tid är inne.

Vi ber en bön om stilla ro och ljuvlig frid uti vårt bo

när aftonen sig sänker.

Då vi funnit har vår tro som har till himmelen en bro

och slutlig harmoni oss skänker

Vår Herre mitt i livet står och ljuvlig frid vårt sinne når

när vi på himlen tänker.

Så än hur våra dagar går i själen stilla ro vi får

när aftonstjärnan blänker