Värdmiss och missvård

Läste i dagens husorgan en stort uppslagen artikel om det ökade missnöjet med Landstingets insatser inom sjukvården. Hur detta har resulterat i stort antal anmälningar till patientnämnden. I takt med att det blir fler vårdkrävande åldringar med stigande antal krämpor och sjukdomar är det rätt naturligt att vårdgivarna inte alla gånger kan svara upp emot behovet. Dessutom ständig brist på läkare och övrig kompetent personal, en patientsäkerhet på marginalen och en otydlig organisation gör att patienterna känner sig otrygga och illa behandlade.

Ett gissel för kronisk sjuka personer (och även andra)  är det alltmer utbredda systemet med stafettläkare. Det så kallade ”husläkarsystemet” där man behandlats av samma läkare gång efter annan har mer eller mindre fallit sönder. För en patient med lång sjukdomshistoria som helt plötsligt  möter en helt främmande läkare, vilken kanske inte ens haft tid att ta del av journalanteckningarna,  blir det ibland rent chockartat. En läkare som dessutom försvinner några dagar senare kanhända utan att ens ha gjort fullständig dokumentation. Jag har i min bekantskapskrets sådana som varit helt uppgivna efter sådana besök.

Grundorsaken till denna sorgliga situation är mycket gamla försyndelser. För ett par decennier sedan drog man ner på läkarutbildningen, delvis på inrådan från läkarna själva. Om man  på 1980 och 90-talet fördubblat antalet utbildningsplatser i stället för att minska hade man haft ett mer gynnsamt läge. Till fromma för patienternas säkerhet i dag. Sorgligt nog är det en trend mot allt fler inhyrda läkare. Allt fler kompetenta personer går också från sin fasta tjänst och väljer att arbeta inom systemet.

Dessvärre finns det ingen omedelbar lösning på problemet varför vi kommer att få leva med detta prekära förhållande ett bra tag framöver. I varje fall till dess att jag intagit min dos av stärkande nattvila för kommande dags strapatser. Så därför: Gonatt och gomorron