Berättelse på Björnamåle.

Så här på söndagkvällen serverar jag er en liten berättelse på mitt hemlands tungomål nämligen Björnamåle. Den handlar om en maträtt som var vanlig om sommaren i de flesta norrländska hem under sommaren. Nämligen Tetbryta. Jag minns själv hur jag i min ungdom njöt av denna upfriskande anrättning. Håll til godo:

Tet´n

Dä va mitti sömmarn. A Leontina hadde silt på tetn. Hon bruk göra dä ti slake sä dä blev  rakt´n stoern sats, minst´n sju åtte liter. Där skull ju räcke en stann. N´Arvid han va väldit förtjust ti teten. Tebryta va de bäste han visste, ja, förutum pärern å fläsksås´n förståss. Sä dä geck åt ganska myttje.

Men nu vare på ne hänn vise att dä va n´rektenen värmsömmar å dessutöm hadde ne börje på gå mot röt´n sä dä hadde vorte pöttertet´n. Na Leontina tyttje dä dänne va lite härmlet för hon va nalta skraj för att´n Arvid å  skulle bli lite pöttret. Men int gjorde dä n´Arvid nanting, han bara vispe opp n´dän pötterteten å bröt ne en stoern tunnbrökakke, strödde nalta söcker på ne dänne å börje sleva ti säg. De söntes rakt oppi syrna pån att han tyttje dä va smaskens.

”Jäg tro jäg måst fara oppa mskirn å årna dell dorninga” san då han hadde äte färdet. Dä ha bleve en sån slekamarn på dam. Sä dån Arvid hadde sleva ti säg tetbryta sä försvannen tin dänn förrättninga oppa maskirn.

Na Leontina ställte rest´n å dän pöttertet´n ti jorlkällarn sä han skull stå kallt dell. Searn fora in å diske å stöke bort. Hon tog dellåvä en fjes vä sopbörst´n rönt gölve. No ä en Arvid bra no snäll´n göbbe tänkte na då hon for rönt däeri köke. Men a Leontina va ju goakten å. Sä dä sä!