Telefonins utveckling.

I lördags var vi i Järved hos Thorleifs familj och firade fars dag. Ida, deras äldsta dotter reser för närvrabde runt i USA och var således inte hemma. Mren trots att hon befann sig på andra sidan jorfklotet kunde hon ändå vara med i firandet. Detta tack vare telefonins otroliga utveckling. Medelst SCYPE kunde vi alla konversera med henne fast hon befann sig på ett hotellrum i Chicago i väntan på ett flyg till San Francisko. Vi kunde dessutom få filmbilder från hennes logi. En helt fantastisk kommunikation.

Detta föranleder mig att blicka lite tillbaka på hur Låggviksmon fick sin första telefonförbindelse. Det gick nämligen till som följer:

Den första telefonstationen som inrättades i Långviksmon kom till år 1918 då, på initiativ av predikanten Bror Backman, en telefonledning drogs upp från Björna. Telefonväxeln var till en början inrymd i missionshusets pastorsbostad men efter någon tid iordningställdes en skrubb i trapphuset för ändamålet. Några av pastor Backmana många barn, cirka ett dussintal, turades om att passa telefonväxeln. Två abboneneter anslöt sig från början nämligen privatahandlarna Andessson o Näslund (senare Gunnar Sehlin) samt Kooperativa handelsföreningen. Eftersom handlarna via järnvägen kunde få varorna levererade snabbt och precis var det också parktiskt att kunna beställa dessa meddelst telefon. Annars skulle man beställa varorna brevledes vilket var både krångligare och mera tidsödande.

År 1919 slutar Bror Backman sin tjänst i församlingen, tar sin stora barnaskara med sig och flyttar till Doroteatrakten. I och med detta flyttas  växelstationen till herre  vid namn Sjöström. Den var då inrymd i det hus som John Asplund med familj bebor i dag. Under hela den period som Sjöström hade ansvaret för stationen var det fortfarande bara två abbonenter anslutna.

Den 18 maj 1936 tecknar Telegrafverket kontrakt med fru Signe Lundberg att upplåta lokal och ta på sig ansvaret för växelstationen i Långviksmon. Stationen skulle hållas öppen söckcndagar mellan kl 8-21 och helgdagar 8-10 13-16 alltså drygt 70 timmar per vecka. I samband med flytten kom det till ytterligare 4 abbonenter. Dessa 4 abbonenter förutom affärerna var Olov Olsson Hemmansägare Movattnet, Nikanor Sondell, smed Långviken, Helmer Söderlind Långviksmon och Bröderna Lundberg Cementvarufabrik. Affärerna betalade 40 kronor per år och övriga abboneneter 25 kronor, innalles 180 kronor för ett års öppethållande. Det innebar 3.700 timmars öppethållande för 180 kronor. Således cirka 5 öre/timme. För den summan i årsarvode skulle hon också hälla lokal för telefonväxeln och dessutom ett utrymme för telefonhytt. Det var nämligen möjligt för allmänheten att från telstationen ringa samtal. Ett sådant samtal kostade 20 öre varav  10 öre fick behållas för egen del. Rätt snart tillkom ytterligare abboneneter varför lönsamheten ökade något.

Under 1940-talet utvecklades telefonin och flera abbonenter kom till. I takt med att telefontrafiken ökad blev det också längre öppettider för att så småningom vara öppet dygnet runt. Signe Lundberg var stationens föreståndare fram till 1968 då den automatiserades. Då hade hon varit pensionär i närmare tio år. 1968 var cirka 170 abbonenter anslutna.

Man kan bara konstatera att det är stor skillnad mellan dagens Smartfones gent emot de två trådar som för närmare hundra år sedan drogs ifrån Björna upp till Långviksmon. En utveckling på gott och ont.