Vadan och varthän?

I dag var jag till kyrkogården i Björna och tände ljus på De närståendes gravar. Alla helgons dag är ju i år den 31 oktober. Det är pappa Esra Ludbegs födelsedag. Eftersom han var född 1900 skulle han således ha blivit 115 år om han levat. Jag stod en stund och mediterade över livet och tillvaron. Jag tror pappa Esra ändå fick ett bra liv. I sin krafts dagar hade han en otrolig arbetskapacitet. Utförde fantastiska dagsverken utan att visa den minsta trötthet. Men han kunde också ta igen sig. Fina sommardagar kunde han ligga i solen och lata sig så lämge den var över horisonten. Jag tror faktiskt att hemligheten med hans uthållighet i arbetet hade sin gtund i fritidens lathet. Arbete och vila måste ständigt följas åt.

Min vana trogen bifogar jag en liten dikt,

Ett liv?

Vad är ett liv? En flyktig parentes i tiden

Ett irrbloss blott som tänds. Och skocknar ut.

Ett ljus ett varande som när tiden är förliden

förvaras blott till  våra  korta dagars slut.

Han mäter tidens längd  med utsökt precision

han avgör helt dess tåga och substans

Det är en tid, ett liv, en gåtfull dimension

av märkligt perspektiv och nolldistans.

När tiden flyktat finns den icke kvar

Den är bortom, försvunnen likt en dimma

Den som litar på en högre makt han har

förmågan att sitt väl en gång förnimma

Så lever vi för våra minnen

de som präglat har vår levnadsdag

det liv som format våra sinnen

det är den gnutta som blir kvar en dag