De som gått före.

Det är märkligt, men vid den här tiden på året känns det naturligt att i någon mån minnas de som gätt före oss. När oktober går över till mörka november, det som vi kallar allhelgonatid, känns det naturligt att tänka på det som förgängligt är. Även om det känns som den naturligaset sak i världen att bejaka livet kan det ibland vara nyttigt att emellanåt stämmas till eftertanke. Att någon gång  emellanåt fråga sig: Vad är ett liv? Att umgås med sådana tankar och funderingar är en dela av livet självt.

En liten allhelgonadikt bifogas, vilket i någon mån kan ge tyngd åt dessa tanlar.

Allhelgonatid.

Efter jordlivets strävan, bekymmer och möda,

under tjäle och rimfrost ligger de döda,

i gravgriftens heliga ro.

Men om de ej är alltför snikna  och snöda

kanske ock maskar får näring och föda

där djupt ner i jorden de bo

Det som lägges i grav är blott tre skopor sand

som är krossad av död och förintelses hand

bara en handfull mull.

Anden har lämnat och lossat de band

som bundit oss i förgängelsens land

den står vid den yttersta tull.

De gångna de lever av  minnen de gett

utav den sprängkraft som livet berett

i gamla och hänsovna tider.

Gripen av denna förvandling som skett

som död och förgänglighet helt förbisett

förnuftet noggrant  bestrider.

Sålunda anas av rosen en doft

över vårt evigt förgängliga stoft

slutligt på domens dag.

Då kommer vi äntligt som båten i hamn,

vilar så stilla i mästarens famn

helt till andens behag.