Småordens betydelse.

En fullvärdig kommunikation mellan människor handlar inte endast om koncis faktaredogörelse utan också att nå ett socialt samförstånd. Det handlar alltså om relationer. Om förutsättning för en gemensam språkförståelse.

För den sakens skull pryder vi språket med småord, så kallade diskurspartiklar. Det är småord som inte fyller så stor funktion i sammanhanget men som kryddar den sociala intentionen i språket. Diskurpartiklar är således småord som typ, ba, serru, vahettere, jahöllpåsäg, ju, la med flera.

Här ett brotttycke ur ett samtal mellan två fjejer på ett bibliotek:

Flicka 1: Har du inte lämnat den ba?

Flicka 2: Jag har lämnat den jag fick den typ.

Flicka 1: Nä nä men asså du vet ja tappa den ba när vi lämnade in den, han tog den ba liksom.

Konversatonen kan verka lite kryptisk men för de båda flickorna var småorden en del av deras sociala identitet. Det finns ändå en uppenbar risk att småorden saboterar talets betydelse så att det mister lite av sin tydlighet.

Det går också trender i brukande av dessa småord. Under en period var typ ett modeord som användes i var och varannan mening. Under andra tider kan det vara ba, serru eller ju. Det är sådant som kommer och går på språkets modehimmel.

Vissa forskare menar att man inte skall skam eller skuldbelägga dem som använder dispurser i stor utsträckning. I stället för att ständigt påpeka och rätta till skall man föregå med gott exempel genom att tala fylligt med ett rikt och variernade ordval. Småorden dyker upp med automatik och visst kan man fastna i ett spår. Men de betyder inte att de är oviktiga. Vi skulle inte klara oss utan dem.

Det går mot ljusare tider. Eller?

För varje dag stiger solen allt högre på himlen. Solen har bestämt sig för att gå upp lite tidigare och ändå dröja sig kvar vid kvällsdax. Det är kanske ändå lite för tidigt att summera ner saldot för denna vinter, det kan bli rätt mycket snö i mars också. En reftektion vågar jag mig ändå på. Det är när jag konstaterar att vi ändå hittills har haft en rätt rejäl vinter med både rikligt med snö och en god portion kyla. Dessuitom har det i år varit en rejäl vinter över stora delar av vårt land.

Det är ett rätt märkligt fenomen att det för närvarfande inte pratas eller skrivs så särdeles mycket om den så kallade ”växthuseffekten”. Den är så att säga inte särdeles aktuell för nävarande. Det gamla klotet som vi bor på och som vi håller på att överbefolka, har snurrat nu i mer än fyra miljarder  (eller seskviljoner) år. 4.000.000.000 år. Det är en ansenlig tid vår kära gamla hemvist har fullgjort sittt snurriga uppdrag. Jag är säker på att den under denna period utsatts för mer än en prövning. Det sägs till exempel att ett meteoritnedslag var orsaken till att så gott som alla dinosaurier strök med. Det måste i så fall varit en rätt omskakande händelse. Det senasre nedslaget i Ryssland var en liten ”kinapuff” i förhållande till detta. Och ändå orsakade det en ganska stor förödelse.

Visst tär vi människor på olika sätt på den ålderstigna planeten som i vissa sammanhang verkar tämligen sliten. Det är ett mementum för oss alla. Men vem säger att det nödvändigtvis skall finnas mänskligt liv på den här planeten. Vi är på väg att spoliera förutsättningarna till en dräglig tillvaro för oss själva. Vi är alltså utrotningshotade. Men jag kan garantera att den gamla klumpen kommer att fortsätta snurra till dess att solen exploderar och ersätts av ett svart hål. Men det kommer att ta så lång tid för detta att Sverige under tiden förflyttat sig långt in i Sibirien. Då är det verkligen dags att ta på sig  långkalsongerna.

Hejdå.

Språkförbistring.

Det är en rätt lång tid sedan jag  berört ”björnamåle” mitt hemlands tungomål. Häromdagen fick jag mig till livs en liten händelse uppifrån våra trakter.

Rickard hade i en uppsats i skolan beskrivit en våldsam färd utför en skidbacke och skrev således: ”De geck sä fort sä dä rakt hire te magan” Fröken undrde va han menade med hire te magan? Ja men dä ä ju hire te magan svarde Rickard. Kalle som satt bredvid och hörde kompisens dilemma skulle förklara vad han menade så han sa ”Men dä ä ju då de kettel te magan”. Den arma lärarinnan blev nog inte klokare av det.

 pajke söm hade vorte skicke på Koppra  för å hannel. Då han kömme hem igen sä frågt mamma hans på nä hänn vise: ”Rack pärninga”? Jo pärninga rack! Vicken oherrans röta.

Något i hästväg.

De hängde hästkött på vägga.

De va så färskt så de gnägga.

Denna visan är inte lång

Därför tar vi den än en gång.

Hästen har genom tiderna varit en av människans nyttigaste djur. Jag kan inte säga hur länge sen man började tämja vildhästar för att bruka som nyttodjur, men det måste väl vara sedan urminnes tider. På hästryggen förflyttade sig människan under lång tid. Hästen brukades också´som klövjedjur för transport på många obanade stigar. Under rätt lång tid användes hästen i krigföringen. Den var i vissa tider en tillgång på slagfältet.

Sedan hästen spelat ut sin roll i jordbruksnäringen och ersatts av maskiner har den fått en ny roll som riddjur. Som travhäst har den också en betydnde funktion. Från att under ett antal år ha varit rätt decimerat vad gällar antalet har det åter ökat.

I yttersta av dessa dagar har hästen fått en alldeles speciell uppmärksamhet. Denna lite förnedrande publisitet har den fått genom att efter sin bleka död inte vara sig själv utan uppträtt som någon annan. I ett eller annat livsmedel har den nämligen varit ett riktigt nöt. Nu för den således en ojämn ”kamp” i händerna på skrupelfria livsmedelsjättar som utnyttjat dessa arma ”krakar” för sin egen snöda vinnings skull. Om man frågade dem själva skulle de å bestämdaste förneka all inblandning i soppan. Det måste anses som en enorm tragedi när de efter ett långt och troget liv i människans tjänst bli uthängd på detta viset. Och att efter sin död väcka en så stor ”uppståndelse” kan vara ytterst dubbelbottnat. Det är ju inte roligt att bli falskeligen anklagad utan att kunna göra något åt det.

När jag var barn var hästkött, eller ”Hamburgerkött” som vi sa, en delikatess som vi smaskade i oss med största välbehag. Det var ju inte varje dag som vår ömma moder hade råd att inhandla en sådan raritet. En tunnbrösmörgås med slikt pålägg åts med största njutning. Att en gammal krake fått plikta med sitt liv för att åstadkomma denna gourmetiska upplevelse hade vi då inte en mimsta tanke på. De allra flesta som i dessa yttersta dagar har käkat lasagne och andra rätter med utslitna travhästar inblandade har också smaskat i sig dessa med största välbehag. Utan närmare eftertanke. Sett ut den synvinkeln kan det kvitta, men som syssesättningsobjekt är det förnämligt. Både medialt och trivialt.

Det hängde hästkött på vågga,

De var så färskt så de gnägga

denna visan är inte lång

därför tar vi den än en gång

Skrattsalva.

Var med SPF-fyrkllövern på teaterresa till Gnistan Gullänget och såg farsen Kuta och kör. Det var det glada amatörgänget från Nävertjäl, Teaterspegeln, som roade publiken alldeles å det grymmaste. Det var en välskriven förvecklingspjäs som lockade publiken till många skratt. Rollerna var mycket skickligt gestaltade där man kunde ta till vara pjäsens innersta själ.

Jag tror det är nyttigt med sådana kulturella aktiviteter nu och då. Vi Nolaskiogsare är inte bortskämda med allt för mycket av den varan. Jag är  personligen lite ledsen över att jag missa årets Nolatoksrevy som enligt vissa förståsigpåare tog sig väldigt bra emot slutet.

Jag hade satt mig i sinnet att inte kommentera kvällens Memmis, men jag kan inte avstå från att ödsla några enkla rader på detta jippo. Detta med anledning av Baboschkorna, nämligen Tommy Körberg & Co. Det är givet att med dessa kända herrars bakgrund och erkänt stora skicklighet som schlagermakare, var chansen att gå vidare tämligen stor. Men vilken skitlåt de framförde. Skulle de till äventyrs tillåtas representera Sverige med den skulle nationen med all sannolikhet krackelera. Detta kommer naturligtvis inte att ske, men man vet ju aldrig. Min välsignelse har de i varje fall inte.

I morgon är det söndag igen med vad det innebär. Ett årsmöte i missionsförsamlingen skall i alla fall övervaras. Intressant att veta vad som i övrigt kan ske, kanske.

Hejdå.

Alerta abborrar.

Jag hörde idag att ett forskarteam i Umeå har itresserat sig för läkemedelsrester som läcker ut i våra sjöar och vattendrag. Det kan i vissa fall vara av så stor mängd att det påverkar fiskbeståndet. Genom mängder av antidepressiva medel blir abborren så uppspelt att den ibland inte vet var den skall ta vägen. Om den blir så till den milda grad påverkad att den hugger på vilket bete som helst som kommer i deras väg kan studien tyvärr inte ge något svar på. Man kan ju även tänka sig att ett eller annat kärlekspiller tar vägen ut i något vattendrag också. Vilken effekt det i så fall skulle ha på firrarna skulle kanske kunna vara intressant att utforsak i en särskild studie.

Under min lyckliga barn och ungdom på trettio och fyrtiotalet var ”Kattjärn” ett helt jungfruligt vatten med ett fiskbestånd av  ”tusenbröder” så att det bara kokade ibland. Numera är den en liten grådaskig göl i skuggana av betongfabriken Strängbetong. Sista firren har för länge sedan lämnat detta vattten. Förmodligen hade någon slängt dit ett antal kärlekspiller eftersom det fanns  verkligen gott om abborre där. Vid den tiden hade vi en granne som hette Olov Danielsson. Han födde upp minkar som pälsdjur. Den som känner till lite om minken vet att den ägnar 90 % av sin tid med att äta. Vi småpojkar bidrog aktivt till att hålla minkarna vid liv genom att fiska tusenbröder i Kattjärn. Dessutom bidrog det också till att förstärka vår ekonomi. För varje fylld fyra liters plåthink med abborrar fick vi en krona. Tänka sig, för en krona kunda man köpa 200 halvtöreskola, vilken  himla massa godis. Nu var det verkligen så att så mycket pengar som en krona spenderade man inte på godis. Möjligen på sin höjd 5 öre. Kronan den sparade man för kommande större investeringar. När det var gynnsamt behövde det inte ta så lång tid att dra upp till en fyra liter hink med fisk. Bäde vi småpojkar, Olov Danielsson och minkarna var tillfreds med den uppgörelsen.

Om firrarna möjligen hade lite känning av ”Alla hjärtans dag” kunde forskningen tyvärr inte visa på men om så vore fallet skulle det nog bara vara till fördel.

Med det tar jag ”Hjärtligen” farväl till er alla kära bloggdiggare.

Snöskoter.

Jag har nu renoverat skidorna på min Polaris Widetrack genom att sätta in nya styrstål. De gamla var totalt utslitna vilket gjorde att skotern nätt och jämt var styrbar. De nya stålen fungerar alldeles utmärkt trots att jag själv konstruerat dem. Med hjälp av några goda vänner, vilka jag prisar högt, har jag åstadkommitt pinaler med riktigt god funktion. Jag har varit ute på några turer efter skoterleden upp mot Svartsjön och det funkade riktigt bra. Åttiplussare som jag är blir det naturligtvis ingen speedig framfart men jag kmmer fram ändå.

Då erinrade jag mig att det är nog i hugget 50 år sedan jag köpte min första skoter. Av Per-Erik nere på BP köpte jag en  blåmålad Snotrick med encylindrig motor på 12 hästkrafter. Om jag minns rätt kostade den 1.900 kronor i nyskick. Det var en skoter som fungerade alldeles utm,ärkt efter sina förutsättningar. Jag minns att vi en gång körde leden upp mot fritidshuset vid Hemsjön. Jag satt vid styret med Ulrika framför mig och Siv på sätet bakom mig. Framme på motorhuvet med fötterna på ramen  satt Tor-Leif. Det gick inte fort men den tuffade på i sin takt hela vägen upp till stugan. Efter att antal år sålde jag den och köpte i stället en Yamaha, med starkare motor och modernare snitt. Ibland fantiserar jag om att jag istället skulle ställt undan min kära Snotrick vilken vid det här laget nog varit en raritet.

I dag kostar en ny någorlunda acceptabel skoter mellan 100 och 150.000 kromor i inköp. En maskin som kan användas på sin höjd drygt tre månader per år. Det är nog inte så illa ställt med det svenska folkhemmet då det kan stå 2 sådana maskiner på var och varannan gård.

Nölaskogs skoterklubb är en bland de stora klubbarna i Sverige, jag kanske i världen. Jag blev medlem i klubben vid dess bildande och har varit med sedan dess. Därför kan jag nog räknas till de verkliga veteranerna i det sammanhanget. Kanske kan det uppmärksammas vid något framtida jubileum. Klubben har genom åren haft stor betydelse för att främja skoterägarnas intresse. Genom att tillskapa ett mer än femtio mil långt ledsystem (och underhålla det) i Örnsköldsviks kommun har de bidragit till en ordnad trafik med skotern. De har också lyckats stävja de mest grava avarterna även om det än i dag finns exempel på klavertramp.

Tiden framöver är ju den bästa säsongen för fina upplevelser med skotern, så jag hoppas att vi träffs vid någon fiskesjö en  strålande vårvinterdag. Väl mött!!!

Jöran.

Alla hjärtans dag.

I morgon den 14-de har det gått halva månaden februari. Men det är också Vallentindagen som benämnes ”Alla hjärtans dag”. Som vanligt när man inte är alldeles hundra uppdaterad Googlade jag på rubriken. Och fick till livs olika kärleksfulla nyttigheter man kunde  förära sina trognaste vänner  (och även ovänner). Man kunde till exempel ge dem en ballongfärd för 2.495:- kronor eller en färd med häst och vagn inklusive picknick för 2.499:-, helkroppsmassage för 1.490:-, mordgåta, inkl. middag för 699:- speedvay för 495:- och chokladmassage för 650:- Det är ingen hejd på hur man kan visa sin ”hjärtlighet”.

Om man rätt tänker efter borde det ju vara alla hjärtans dag varje dag. Kanske inte genom att spendera pengar på några dumma saker men genom att i  umgänget med sina närmste visa en sann vänlighet. Jag har berört det förr i mina bloggar, vikten av hur vi upptråder i ungänget med våra medvandrare på vägen. Ett uppskattande ord, en beröring eller ett leende tänk vad det kan betyda i den ibland trista och grå vardagen. En vänlig gest kostar inte 2.499 kronor men kan ha en effekt som klart överstiger detta värde. Om det är ett lyte som jag är född med vet jag inte men jag älskar  att få mina medmännsikor att skratta. Det är vetenskpligt fastställt att ett hjärtligt skratt frigör sådana substanser hos oss och som aktivt bidrar till vårt välbefinnande. Att vara vänlig kan vara en rikedom som är klart anpassaad till alla människors ekonomi.

Alla vänner i vår stad

dragen därför snarligt åstad

gör någon människa glad

så till den mildaste grad

att livet blir en parad...