Festival 2.

Egentligen är den nyss timade deltävlingen i Contesten inte så mycket att kommentera. Att Bananen skulle gå vidare var väl tämligen givet. Ett så pass påkostat estradummer måste väl ha någon effekt på Sverigesvensson. Annars vore det väl förslösade resurser. Det är väl en tämligen simpel låt men som troligen kittlar ryggmärgen hos en del. Det skall bli spännande att se hur det går i fortsättningen.

En tämligen lustig detalj var väl Sveriges svar  på de ryska mamoschkorna (ursäkta stavningen). De i början rätt prydliga husfruarna förvandlades plötsligt  till ögonslickande lättklädda uppenbarelser. Vilket budskap de hade att framföra har jag redan glömt. Och lika bra var väl det. Hur ett sådant framförande skulle ha gått hem i Azebdhjan eller Usbekistan skulle varit intressant att följa.

Nu rullar väl spektaklet vidare, till de resandes förnöjelse. Publik service öser ur våra surt hopsparade licenspengar i resa efter resa som väl så småningom hamnar i Percy Nilssons fickor i Malmö. Man kan fråga sig ”Vart är vi på väg”?

När de sedan framöver sommarn  förbrukat alla sekinerna, nalkas en tid fylld av idel repriser och billiga danska bondeprogram. Då sitter alla sveriges ensamma damer och gottar sig åt klöverdoftande och metanstinna kossor som fromt och kvinnligt blickar tillbaka till dem ur TV-rutan. Det är en gemenskap så fylld av trånad att till och med Sigge Stark skulle känna avund.

Någon som jag personligen fylldes av medlidande för var Rickard Wolff som gjorde så gott han kunde med en hopplös låt. En så stor artist fötjänar ett bättre öde. Men så är livet ibland.

Ha de gött, sov sött!

Jöran.