Fågelmänniskor.

Har ni tänkt på at vi människor kan va som fåglar med olika egenskaper.

En del människor är som Kråkan vid vägkanten, ivrigt smaskande på vad som finns kvar av andras olycka. De kraxar och kvider och skvakar utan att egentligen veta vad de skvallrar om. Utan minsta omtanke.

En del är som Strutsen. De sticker huvudet i sanden i tron att de då gömt sig för världen. Karampaktigt kramlande sig fast vid en illusion för att kunna leva i en sagovärld. Ständigt flyende undan konflikter. Håller sig gärna marknära.

En del är som Pelikaner. Ständiga samlare som förvarar allt i sin stora omfångsrika näbb De behåller gärna allt för sin egen del. De trampar bredbent genom livet och bryr sig inte så mycket om de andra. Medan världen är full av hungrande magar roffar de gärna åt sig mer än sin del av den torftiga kakan. Präglade av egocentrisitet.

En del är som Ådan. Simmande på vattnet med sina ungar. Omtänksamt vårdande och generös. Ser med stor realism på sin uppgift i livet. Ständigt utsatt för angrepp är den vaksamt noga med hur den uppträder i gemenskapen med andra. Dunmjuk men med en pliktkänsla av sällan skådat slag.

En del är som Näktergalen. Ständigt sjungande för att dela med sig av den glädje som förmedlar tro och framtidshopp. Blyg och tillbkadragen vill den ändå med sin sång bringa frid och ro till någon vilsen själ. Lyfter på sångens vingar mot allt högre höjder.

En del är som Örnen. Frihetsälskande lyfter den sig mot himlen. Ständigt angelägen att förkovra sig för att passa för sin frihetsbevarande uppgift. Den litar gärna på sina starka vingar och sin skarpa blick. De blir gärna ledare för andra utan att därför skapa konflikter. Men den är kluven så till vida att den gärna vill bevaka sitt revir och sitt rov.

Jag ville ändå vara som Duvan. Den duva som Noa en gång i tiden sände för att hämta en fredens och försoningens olivkvist för en sargad mänsklighet. Vad som än händer, alltid återvändande till sitt ursprung. Min bön är att liksom duvan hämta min lilla olivkvist för att visa mina medmänniskor på det mest väsentliga i livet nämligen förmågan att skapa uppriktig gemenskap mellan folken. Eller som Jesus säger: ”Den som vill vara störst bland er han vare den andres tjänare”.