och skövlat.

I dag var jag på en promenad med Bisse. Eftersom jag ställde promenaden mot södra delen av samhället kom jag även  att besöka den sydliga delen av Strängbetongs industriområde.

Under mina ungdomsår var den branta sluttningen ner mot Skorvtjärn ett eldorado för utförsåkning under vintern. Bland annat anlade vi där en hoppbacke där vi gjorde hopp som var uppemot tjugo meter. Vid åsynen av området idag slogs jag av häpnad. Av den förut fiskrika tjärnen fanns ingenting kvar. Kammen som förut gjorde det möjligt att anlägga skidspår och hoppbacke är snart ett minne blott. Sanden har blivit en del av den betong som blivit slipers varpå malmtågen passerar förbi min hembygd.

Jag har under mitt liv varit ivrig tillskyndare av den industriella utvecklingen som ansetts varit den motor som skapat den välfärd vi har i dag. Som också gett bygden många arbetstillfällen för den trygghet många familjer fått röna.

Men det är också tydligt att den utvecklingen har ett pris. Ett pris som läggs på kommande generationers axlar. Det kan tyckas att att en förlorad hoppbacke lätt kan offras för den goda sakens skull. Men visst måste vi kanske stanna upp ett ögonblick i eftertanke och gemensamt försöka finna ett vägval mot bättre och rakare miljömedvetenhet. Om vi alla hjälps åt kanske vi kan skapa en framtid där välfärd och god miljö kan förenas.