Kylan håller i sig.

I dag då Torben med mig som sällskap var på väg mot Husum var det uppemot 21 grader kallt på sina ställen. Detta trots att SMHI och andra väderspåmän talat om mildare väderlekar.

Det föranleder mig att låta mina tankar kretsa omkring en dikt skriven av Viktor Rydberg. Nämligen Dikten Tomten. Den var ursprungligen skriven som en nyårsdikt men kom att mer förknippas med julen och tomten. Bifogar den.

Midvinternattens köld är hård

stjärnorna gnistra och glimma.

Alla sova i enslig gård

djupt under midnattstimma.

Månen vandrar sin tysta ban,

snön lyser vit på fur och gran,

snön lyser vit på taken.

Endast tomten är vaken.

Står där så grå vid lagårdsdörr,

grå mot den vita driva.

Tittas som många vintrar förr,

upp emot månens skiva.

Tittar mot skogen där gran och fur

drar kring gården sin dunkla mur.

grubblar, fast det ej lär båta,

över en underlig gåta.

För sin hand genom skägg och hår,

skakar på huvud och hätta.

Nej den gåtan är alltför svår,

nej, jag gissar ej detta.

Slår som han plägar, inom kort,

slika spörjande tankar bort.

Gär att ordna och pyssla,

går att sköta sin syssla.

Går till visthus och redskapshus,

känner på alla låsen.

Korna  drömma vid månens ljus,

sommardrömmar i båsen.

Glömsk av sele och pisk och töm,

Pålle i stallet har ock en dröm.

Krubban han lutar över

fylls av doftande klöver.

Går till stängsel för lamm och får,

ser hur de sova därinne.

Går till hönsen där tuppen står,

stolt på sin högsta pinne.

Karo o hundbots halm mår gott

vaknar och viftar svansen smått

Karo sin tomte känner,

de äro gode vänner.

Tomten smyger till sist att se,

husbondfolket det kära.

Länge och väl han märkt att de

hålla hans flit i ära.

Barnens kammar han sen på tå,

nalkas att se de söta små.

Ingen må det förtycka,

det är hans största lycka.

Så har han sett dem, far och son,

ren genom många leder

slumrade som barn, men varifrån

kommo de väl hit neder?

Släkte följde på släkte snart,

blomstrade, åldrades, gick, men vart?

Gåtan som icke låter,

gissa sig kom nu åter.

Tomten vandrar till ladans loft,

där har han bo och fäste.

Högt på skullen i höets doft,

nära vid svalans näste.

Nu är väl svalans boning tom,

men till våran med blad och blom.

Kommer hon nog tillbaka,

följd av sin näpna maka.

Då har hon allt att kvittra om,

månget ett färdeminne.

Intet likväl om gåtan som

rör sig i Tomtens sinne..

Genom en springa i ladans vägg,

lyser månen i Tomtens skägg.

Strimman i skägget blänker,

Tomten grubblar och tänker

Tyst är skogen och nejden all,

livet därute är fruset.

Blott från fjärran av forsens fall

höres helt sakta bruset.

Tomten lyssnar och halvt i dröm

tycker sig höra tidens ström.

Undrar varthän den skall fara,

undrar var källan kan vara.

Midvinternattens köld är hård,

stjärnorna gnistra och glimma.

Alla sova i enslig gård

gott intill morgontimma.

Månen sänker sin tysta ban.

snön lyser vit på fur och gran,

snön lyser vit på taken.

Endast Tomten är vaken.