I stillhetens tecken.

Juldagen har jag i stort sett tillbringat ensam. Jag var ute på en längre promenad mef sparken. Det var väldigt konditionsfrämjande eftersom medarna ständigt hackade fast i halkbekämpningen, det vill säga gruset. Halkade mig ändå fram ett antal kilometer.

Var också in till Torben och såg en videofilm som han tagt från en tjärdal i Asplund som Ingemar Nordlund anlade tillsammans med hans far Kalle och en del andra.

Lägger också till en dikt jag fann i mitt arkiv. Den heter:

Tillvaro.

I sömnens sköte så tryggt jag vilar

I Morfei armar likaså.

Till domnad tillvaro fort jag ilar

för att ny styrka få.

Till en ny dag jag vederkvickt vaknar

för idog och lättsam levnad.

Ty för mitt väl jag ingenting saknar

i min långa livliga levnad.

Så vill jag i nuets atmosfär vara

med alla de krafter jag har.

Tacksam för alla de dar jag har kvar,

som jag i Pandoras ask vill förvara.

Där hoppar de upp, som i en rad,

de dagar som läggs till min levnad.

Ibland något sorgsen, oftast glad,

för mest är livet till trevnad.