Simon å björnamåle.

Jag ägnade mig åt björnamåle en stund häromdagen. Bläddrade i det kompendium om björnamåle som min gode vän Simon Mattebo sammanställt. En veritabel guldgruva med ord och uttryck på dialekt. Då kom jag åter att tänka på att sorgen efter någon man hållit av den domnar och tynar bort så småningom men saknaden den är kvar. Då och då ställer man sig frågan varför livet skulle sluta så fort. Vi hade ju en del gemensamt att färdigställa. Då slår det mig att vi inte har något mandat att råda över liv och död. Och när blir man egentligen färdig med livet. Det kommer nog alltid att finnas något ofullbordat. I saknaden kan det också finnas inslag av egoism eftersom man reser sig mot det oundvikliga. Men saknaden bara finns där hur det än ter sig.

Varje människa lämnar efter sig vissa specifika egenskaper som bränts fast i ens minne och som särskilt pråglade dennes karaktär. Vid Simons bår hade jag skrivit et prosadikt som i någon mån återger denna känsla. Här är den, naturligtvis på dialekt:

N´Simon, sôm jäg minns´n:

Gôrnsten………..

Obönnen…………….

Jeren……………

Sekasam iblann……….

Tokrolen…………..

Tråddes………….

Agasam……………

Ilisten………………

Göttetommekär………………

Sang…………………..

Farbersam……………….

Bårte………………..

 Omestlen…………………

Jäg saknen!