Begränsad rörlighet.

Jag har berört detta ämne ett otal gånger. Hur man med stigande ålder blir mer och mer begränsad i sin tillvaro. Det känns dock skönt att någon större begränsning inte omfattar min intellektuella värld. Genom min blogg kan jag i princip nå till klotets alla vinklar och vrår (om det nu finns några vinklar och vrår på ett klot). Att finna tillfredsställelse i berättandet blir den balansvikt som uppväger andra fysiska begränsningar.

Jag har i dag ägnat nästan all tid åt att skriva ett antal artiklar för kommande BLTG-blad Det kommer ut i början av juni och blir ett specialnummer. Då slås nämligen alla lokala blad i kommunen samman till en utgåva. Tidningen blir också i dubbelt format, det vill säga samma format som tidningen 7. Det skall minsann bli intressant att uppleva vilken ”röra” det kommer att bli.

En del människor har begåvats med ”fri rörlighet” som nedanstående anekdot förmedlar. Håll till godo;

90-åriga Tekla och hennes 70-åriga dotter går den nära en mil långa vägen till stan. Halvvägs vill dottern sätta sig vid vägkanten och vila en stund, vilket föranleder Tekla att utbrista: ”Det var ett evinnerligt elände att jag skulle ha ungen med mig”.