Ur minnenas arkiv.

1940.talet kom av naturliga skäl att präglas av andra världskriget. Även om Sverige inte utsattes för direkta krigshandlingar kom ofreden att innebära många inskränkningar i den dagliga livsföringen. På grund av att gränserna tidvis var stängda blev det till exempel vissa svårigheter med livsmedelsförsörjningen.

Vid den tiden var de flesta fastigheter i storstäderna beroende av kolet son värmekälla. Aven oljeeldningen var på väg att utvecklas. Både kol och olja var under rådande förhållande varuslag som var föremål för importstopp. Eftersom man inte kunde producera sådan energi i tillräcklig mängd inom landets gränser var man tvingad att söka sig till andra energislag. Då var det veden som blev räddningen ur krisen, Eftersom vedråvaran var en tillgång som fanns företrädesvis i norra Sverige var det i första hand en fråga om logistik. Hur skulle man kunna producera och frakta tillräcklig stor mängd ved för i första hand städernas värmebehov.

Varje skogsägare blev då ålagd att leverera en viss mängd ved avverkad i enmeters längder och framkörd till bilväg. Veden forslades sedan till närmaste järnväg för att lastas på vagnar och fraktas söderut. Långviksmon var särdeles lämpad för den hanteringen. Vid spåret upp till det forna grustaget fanns gott om utrymme för stora vedupplag. Eftersom jag och mina två bröder bodde alldeles intill lastageplatsen var det naturligt för oss att åta oss vedlastningen. Därför var det i stort sett vår huvudsakliga sysselsättning under hela krigstiden. Det var ett tungt och slitsamt arbete för de tre ungdomarna. Jag minns att det ibland var på gränsen till vår förmåga. Men efter den tidens lönesättning tjänade vi rätt bra med pengar. Femtio öre per kubikmeter. Då vi i snitt tillsammans lastade 80 – 100 kubikmeter per dag blev dagpenningen för var och cirka 20 kronor. En driven skogsarbetare tjänade samtidig cirka 8 - 10 kronor. Samtidigt utgjorde det en introduktion i arbetslivet som var väldigt nyttig. Sammanhållningen i familjen var samtidigt stark så en stor del av pengarna bidrog till att stärka dess ekonomi. 1939 hade pappa Esra den stora herrgårdsliknande byggnaden färdig med vissa banklån som följd. Dessa kunde rätt snart amorteras av. En skön tid att minnas även om det ibland var slitsamt.