Skallgång.

Det är många så kallade pessimistkonsulter som ständigt basunerar ut budskapet om att landsbygden är död. Men de vet inte hur fel de har. I varje fall vad gäller Långviksmon. Här är det verkligen livfullt överallt. Var som heslt och när som helst i vårt samhälle blir man ständigt uppmärksammad och påpassad. Detta oavsett vilken tid på dygnet det än är. En hel del av de boende räknar det som en trivselfaktor medan en del andra har en ljummare inställning till fenomenet. Någon enstaka individ med nerverna på utsidan tycker till och med att det en aning skräckfyllt. Men det är i regel sådana som inte riktigt har uppfattat vad det egentligen rör sig om.

Låt mig beskriva hur det kan låta under en vandring omkring i vårt lilla samhälle. En stillsam promenad en ljummen vårkväll. Jag har inte mer än kommit ut ur huset förrän symfonin sätter igång så det ”skallar” omkring nejden. En formlig kanonad av ekande ljud ockuperar mina åldriga hörselorgan. Sedan passerar jag två kvarter under skräckfull tystnad då det åter sätter igång. Då uppmärksammas man av en nestor som praktiserat sin fanfarism under oherrans många år. Det har nu gått så lång tid att man liksom vant sig varför man har lättare att slå dövörat till. Ett sådant har jag nämligen. Efter att ha passerat ytterligare ett kvarter träffar man på någon som närmast liknar Orfei Drängar. Förstås med den skillnaden det är frågan om missljud å det grövsta. Genom nejden ”skallar” åter en hop av röster som man tror kommer från himlens serafer men produceras enbart av illa samordnade fyrbeningar.

Efter detta inställer sig igen en stunds tystnad innan det är dags för en ny atonal konsert. Något som återkommer frekvent under den fortsatta promenaden för nå en succéartad final vid hemkomsten. Jag anser, och det med rätta, att sådana inslag i samhällsbilden är till för att förstärka landsbygden möjligheter att överleva som den skallande fossil den vill vara.

Gonatt och gomorron!