Björnamåle även hos katter.

Enligt ett forskningsprojekt i Linköping där man har studerat katter från olika landsändar (också skånska) och konstaterat att katterna jamar olika beroende på vilken dialekt människorna i deras närhet talar. Det konstateras också att katter kommunicerar genom sitt jamande  mest med sina ungar och med människor. Sällan till andra vuxna katter. Det skulle vara intressant om det är någon av mina bloggdiggare som hört något dialektalt jamande. Till exempel skånska.

På sextitalet skaffade vi två katter, en hane som hette Lurven och en honkatt som jag inte minns namnet på. Det var meningen att vi skulle ha bara honkatten kvar och göra oss av med den andra. Men rätt snart blev honkatten överkörd av en bil och dödad varför Lurven fick bli vår huskatt. Han var av Mangxras med den rasens egenskaper. Tjock lurvig päls, långa bakben och endast en liten stubb till svans. Lurven var inte kastrerad varför han hade ett befruktningsuppdrag att utföra. Dessutom hade han ett revir som var enormt stort. De flesta byarna runt björnabygden hade han som sitt område. Det betydde att runt om i våra bygder föddes det svanslösa kattungar både här och var. Så han kunde inte svära sig fri heller.

Jag minns att när han efter en mer än månadslång sådan period kom tillbaka hem var han i ganska härjat skick. Den lurviga pälsen var ibland full av tovor som vi måste försöka få loss. Om jag inte minns fel så jamade han alltid med den dialektala ton som vi har i björnabygden. Han berättade att ibland då han kom till honkatter i lite finare hem var det svårt att göra sig förstådd. Men trots detta utförde han sitt värv med samma skicklighet som alltid. Till det behövdes det inte så många verbala åthävor.

Forskarnas ambition är att i framtiden kunna tolka dessa olika dialekter innefattande även Björnamåle som mång av de katter som finns i bygden är angelägna att bevara för framtiden. Det skall bli spännande att se hur det går.