Nedrustningen fortsätter.

Läste i dag i husavisan ett förslag om att den akuta kirurgin vid Örnsköldsviks lasarett skulle flyttas till Sundsvall. Det skulle till exempel innebära att en person   med akut blindtarmsinflammation boende i nora delen av Örnsköldsviks kommun skulle fraktas närmare trettio mil för detta relativt enkla ingrepp. Eller en kvinna med förlossningskomplikationer inte skulle ha möjlighet att bli hjälpt på plats. Det kan också innebära att patienternas säkerhet kan äventyras på grund av oframkomligt väglag.

Men det som är mera förödande är de signaler ett sådant förslag ger. Den  skapar nämligen en turbulens bland personalen som får förödande effekter i en homogen organisation. Ett slående exempel har vi vid Sollefteå sjukhus där politikernas rotande har fått till resultat att arbetsplatsen nu i det närmaste är dränerad på all fast personal. Det finns, sorgligt nog,  inget stafettläkarsystem i världen som förmår att driva ett helt sjukhus effektivt.

Alla förslag om begränsningar i verksamheter skapar naturligt nog oro i organisationen. Den slår nämligen sönder fasta rutiner och tar bort den laganda som är viktigt för ett väl utvecklat teamarbete, Många medarbetare, både sköterskor och läkare blir mindre motiverade att bli kvar i verksamheten. Med den brist på personal inom vårdsektorn som råder i nuläget är det inte svårt för dem att få tjänster på andra orter. Tyvärr får vi erfara att Norrland blir succesivt utarmad på kompetens inom vården.

Det ligger nära till hands att föreslagna besparingsåtgärder vid de Ångermanländska vårdinrättningarna vidtas för att rädda kvar Sundsvall som specialistsjukhus. Man kan ana att vid en planerad regionombildning blir det häxjakt på specialistkompetenserna. Även universitetssjukhuset i Umeå är med och slåss för sitt berättigande i kamp med andra stora institutioner söderöver. I en sådan krisartad situation är det därför absolut nödvändigt att man hanterar vårdfrågorna med allra största förstånd.