Poesihörnan.

Ett arrangemang som infinner sig en gång i månaden är Poesihörnan. I en undanskymd sal på övre våningen i Örnsköldsviks stadsbibliotek samlas en gång i månaden ett illustert sällskap och deklamerar sina alster för varandra. Torben Johansson och jag brukar ibland åka ner och övervara den annorlunda seansen. Givetvis blir det också så att vi ibland medverkar med någon dikt eller sång.

I dag var det ett sådant tillfälle då vi deltog i en sådan samling. Det är ett tjugotal människor i olika åldrar som var samlade. Nästan samtliga hade något eller några dikter som de läste. Eftersom det inte är någon uppstyrd tillställning blir innehållet tämligen ostrukturerat. Dikternas innehåll blir således mycket varierat. En del talar rimmade ord om sin mamma och en del om sin mormor e.t.c

De flotta bibliotekslokalerna till trots har samlingspunkten en urusel förstärkaranläggning. Detta kombinerat med att de flesta inte har det minsta mikrofonvana gör att det inte är många som har förmågan att ta till sig de olika budskapen. Det stora värdet i denna samling är nog att det finns ett forum där man  kan delge andra sina tankar i diktform. Även om jag måste säga att flertalet dikter inte uppbringar särdeles hög kvalitet. För att vidimera detta bifogar jag en dikt som heter

Rimsmidarens dilemma.

Den som skriver poesi

har det inte särskilt lätt

Det måste finnas rytm däri

som gör att varje strof känns rätt

Det skall finnas form och färg

i varje  enkel mening.

Därtill vara must och märg

i alla ords förening.

Nödrim platsar ej så bra

och halvrim kan ej heller gå.

Språkfel vill vi inte ha

och stavfel likaså

Så det kan bli en svettig pärs

som inte är så ringa.

Att få finess i varje vers

och ljuvlig poesi frambringa