Det är gråvinter, ruskigt och mörkt. Så här i november är det också allhelgonatid när vi mitt i det mörka tänder ett ljus för de som gått före oss. KäraHu och jag var till kyrkan i Björna och tände ljus på gravarna. Det var riktigt vackert mitt i det sorgliga att se alla tända ljus på kyrkogården.

Vi var också med på gudstjänsten i kyrkan som var ägnad som minnesstund för de som gått bort under året. Det var så fint med ljuständningen på altarringen. I övrigt var det också en fint utformad gudstjänst.

För några år sedan var jag ensam vid vårt fritidshus uppe vid Hemsjön. När jag stod där på altanen i den mörka novemberkvällen hörde jag plötsligt klockornas klang från Björna kyrka. Fast det är närmare en mil bort hörde jag tydligt klangen från klockorna. Det måste vara en andens vind som förde ljudvågorna så långt. Samma klockor som jag hörde då har ringt många av mina förfäder till den sista vilan och det var som om de förde med sig en hälsning om att de nu hade det underbart bra. Ett budskap om frid och ro för själen och anden. Det inspirerade mig till att långt senare skriva en dikt om just den upplevelsen, den blev så här:

Tankar vid en klockas klang.

Långt i fjärran hörde jag klockornas ljud

genom hädangångnas ande, en hälsning från Gud

Se höjde sin röst i allhelgonatid,

för att bringa ett budskap om stillhet och frid.

Så minns vi de alla som gått före oss,

bland myller av mänskor de var blott ett bloss.

Men vår Herre och mästare ger oss ett bud,

alla som svunnit var älskad av Gud.

De var vlllsamma flarn uppå tidens hav,

vid en evig sekund blev de bäddad i grav.

Men de lever bland oss med de minnen de gett,

till tröst uti saknaden, har Gud det berett.

Så lever vi blott med den styrka Gud ger,

han med sin omsorg till den sörjande ser,

det ger oss förtröstan, tro, och ett hopp,

till dess också vi fullbordat vårt lopp.

Ta den lilla hälsningen från Tallbacken och ni får ett rikt och fint liv.