Eftertankens tid.

Allhelgonahelgen är den tid då våra tankar till de som gått före oss och som lämnat detta jordelivet, I dag den 31 oktober är också den dag då min pappa Esra föddes för 120 är sedan. Några tankar stannar därför vid mina föräldrar den här stunden. De hade ett strävsamt liv men hyste också en genuin tro på livet som det tedde sig. Om det någon enstaka gång fanns en skugga av uppgivenhet visade de det aldrig. Pappa Esra var alltid lättsam till sitt humör och tog livet och tillvaron lättsamt. Han var en verklig arbetsmänniska men kunde också ta det lugnt och vara lat när sådana tillfällen kom. Mamma Signe var den som svarade för lugnet och stabiliteten i familjen. Hon älskade att syssla med sina kor och kalvar (och grisar). En syssla som hon tog på största allvar. Något som jag tänkt på efteråt var att hon gjorde en miss då hon aldrig lät sina tre söner delta i den sysslan. Vi fick till exempel aldrig lära oss mjölka kor.

En kväll i allhelgonatid var jag uppe vid vårt fritidshus vid Hemsjön. När jag kom ut på altanen i den stilla höstkvällen hörde jag tydligt klangen från kyrkklockorna i Björna kyrka. Det blev inspiration till nedanstående dikt som jag tillägnar mina föräldrar.

Tankar vid klockornas klang

Långt i fjärran hörde jag klockornas ljud, Genom hädangångnas andar, en hälsning från Gud.

De vill höja sin röst i allhelgonatid, för att ge oss ett budskap om stillhet och frid.

Så minns vi de alla som gått före oss, bland myller av mänskor de var blott ett bloss.

Men vår Herre och Mästare ger oss ett bud, alla som lämnat var älskad av Gud.

Så var de blott flarn på tidens hav, vid en evig sekund blev de bäddad i grav.

Men de lever bland oss med de minnen de gett, till tröst uti saknaden har Gud så berett.

Så lever vi blott med den styrka Gud ger, ty han med sin omsorg till de sörjande ser.

Han ger oss förtröstan tro och hopp, till dess också vi fullbordat vårt lopp.

Så går mina tankar även till min älskade Siv som för snart två år sedan lämnade mig efter en på slutet plågsam tillvaro. Ännu i denna dag sörjer jag och saknar den underbara gemenskap som hon genom sitt väna väsen bidrog till. Det blev så tyst i ensamheten. Så tyst.

Tystnad

Det är så tyst i alla helgons kväll,

bruten gemenskap i mitt ensliga tjäll.

Sorgsen tystnad finns uti mitt hus, inget stillsamt sorl från livet brus.