Dags att ställa om klockan.

I natt går vi över till det vi kallar vintertid. Det är också normaltid. Då skall vi ställa klockan en timme tillbaka. Det blir således en längre natt. Då är frågan om vi skall sova bort den eller använda den för att förlänga den verksamma tiden. Jag skulle förmoda att de flesta kommer att sova bort den och på så vis får en längre viloperiod. Det är naturligtvis upp till var och en. Min självkännedom säger mig att jag kommer att vakna ännu tidigare i morgon. Och då använda bonustimmen till någon verksamhet.

Traditionellt bifogar jag en dikt som heter just:

En timme till godo.

Inatt vi får en timme till godo,

den tid vi förlorade sist.

Då är vi tillbaks  till den punkt där vi stodo,

till ruta ett, jomenvisst.

När vi nu en ensam timme har fått,

en bonustid för envar.

Att användas fritt: vad jag förstått,

en förnämlig förmån vi har.

Men det är lätt att slarva den bort,

och låta den bara gå.

En timma i tiden verkar så kort,

det är bara så.

Ty tiden är en besynnerlig gåta,

den lär vi väl aldrig förstå.

Att lösa den gåtan lär väl j båta,

men vi får väl leva ändå.

Lär oss då bruka den tid som är given,

med all den visdom vi har.

Det är den bön som alltid är skriven,

för alla kommande dar.

Och hjälp oss att leva tryggt i Hana händer,

bruka var dag som ett liv.

Vara frimodig vad som än händer.

Visdom o Herre oss giv.

Om vi då har till godo en timme,

bör vi bruka den väl.

Så alla omkring oss tydligt förnimme,

det som en tillgång för kung och träl.