En lång dags färd mot natt.

Jag skriver detta inlägg medan jag väntar på -gotlänningarna som skall anlända om en liten stund. Då kommer Tomas och Ulrika för att  stanna här några dagar och se om sin åldrige far och svärfar. Eftersom jag inte av aktsamhet för Coronan gjorde något besök på Gotland i sommar så kommer de till Långviksmon i stället. Det är alltid kärt med sådant besök.

Gråvinter.

De senaste dagarna har det varit milt och regnigt så den snö som vi fick för en tid sedan är nu ett minne blott. Men det har ju varit så här före jul de senaste åren. Det har ständigt växlat mellan lite snö och frost och till regn och plusgrader. Vad det beror på det kan man bara spekulera omkring.

Jag hittade en dikt som behandlar just detta ämne, Den heter;

Barmarksvinter.

Nejden höljs i dis och dimma, 

mörkret breder ut sig likt ett flor.

Mörkt i tidig morgontimma,

så in i Norden där jag bor.

Ingen stjärna syns i molnigt land,

inget månsken lyser i var vrå.

Bara mörker efterhand,

som domineras av det grå.

Kort är dagen dunkelgrått är ljuset,

disig skymning dagen lång.

Allt är frostigt och förfruset.

långt till kvittrig fågelsång.

Dock saknar jag den vita driva,

som lyser vitt i berg och lid.

Saknar också månens skiva.

som ger oss tröst i höstlig tid.

Men ändå vill jag hylla livet,

som jag lever varje dag.

Det som ymnigt blir mig givet.

med ett skimrande behag.