Kapitel 1 Johnsson Johnsson och Johnsson-

De som valt att hava sin hemvist i den lilla och avsides belägna bosättningen är alla i stort sett släkt med varandra. Dessutom är de alla jämbördiga så till vida att alla skaffade sin utkomst av vad den sandiga och karga jorden kunde frambringa. Men trots att de ständigt levde under knappa och ibland usla förhållanden agerade de som om de varit söner till en Rockefeller eller en Wallenberg. Sammanhållningen och gemenskapen familjerna emellan var tämligen god med frånvaro av några större störningsmoment. Man insåg sig vara betjänt av goda och fasta relationer med sina grannar som dessutom tillhörde samma klan.

Längst norrut hade Bror Johnsson sin hemvist med sin familj med kär hustru och sex barn i fallande åldrar. Allt eftersom de växte till sig fick de delta i familjens vardag med olika sysslor och göromål. Äldsta flickan fick tidigt ta hand om sina  yngre syskon när föräldrarna inte kunde vara tillstädes. Redan tidigt fick de vara i ladugården och delta i kreaturens skötsel. Det skedde inte alla gånger utan protester men med både  morot och piska rättade det till sig. Gårdens och familjens bästa gick alltid i första rummet.

I nästa gård som även den var ett litet torp med några hektar jord bodde en bror till Bror. Han hette Bertil Johnsson och var lite äldre än sin bror Bror. Även han hade hustru och stor familj. Även de levde under de villkor som människor på landet var ställda under. Det kan väl bara nämnas att en av sönerna vid namn Anders Allrik var en särling på många sätt och vis. Han var mycket tekniskt begåvad och särdeles intresserad av  möbeltillverkning. Redan som ung grabb tillbringade han all sin fritid i gårdens snickarbod. Hans första alster var en så kallad tolvslåstol som var en exakt kopia av en sådan som hans far Bertil en gång löst in på en bondauktion. Hans dröm var att en gång när han blev äldre kunna äga ett alldeles eget snickeri.

Större delen av de personer som befolkade Jämmerdalen var således ättlingar till urfadern John John Johnson som en gång i gången tid kommit att slå sig ner i den dal som då var vildmark. Med ytterst primitiva redskap men med en utpräglad odlariver hade han börjat hacka i den mark som framdeles skulle bli hans försörjning. Hans fem söner och en dotter var nu etablerade i Jämmerdalens gemenskap. Alla med föresatsen att bidra till utvecklingen av den lilla orten. Släktskapen till trots var de alla särdeles olika till person och sinne. Detta bidrog till att skapa en mångfald som blev till gagn för Jämmerdalens framtid.

Att i några kommande kapitel skildra denna intressanta samhällsutformning skall därför förhoppningsvis kunna bli till en spännande och fascinerande läsning. En skildring som även kan bli till gagn som ren dokumentation av den samhällsstruktur som en gång var en del av Sveriges historia,