Få se, va vare du hette?

Ibland möter jag personer som kommer fram och pratar som om vi alltid har varit bekanta. De pratar om de mest närgångna ting och triggar mig med i konversationen med all den glöd som kan åstadkommas. Men namnet? Namnet är helt borta. Kan heller inte komma på var vi träffats och i vilket sammanhang.

Ibland händer det också att jag långt efteråt erinrar mig allt som jag vid tillfället totalt glömt bort. Det bringas till full klarhet. Som ibland har jag vandrat Storgatan fram genom Örnsköldsvik och mött personer som jag med säkerhet vet att jag umgåtts med i något sammanhang men kan inte komma på vad de heter. Penibelt. Jag hittade en liten vers som understryker det hela.

Att minnas.

Ibland så glömmer vi saker och ting som tycks vara spårlöst borta.

Det är så dumt att vi minns ingenting, vi nesligen kommer till korta.

Vi kan kanske möta en känd person då vi totalt glömt vad han heter.

Vi språkas vid i förtrolig ton, men namnet vållar besvärligheter,

Och inte vill man ej heller våga, för det känns lite skumt.

Att ställa en närgången fråga. Ja. Det är nog lite dumt.

När man efter någon timma, när namnet kommit igen.

Kan man tydligt förnimma att man minns som bara den.

Då är man benägen att skryta med det fina  minne man har.

Även om det börjar tryta, så där lite på ålderns dar.

Kanske är det bara naturligt att minnet sviker ibland.

Men visst är det oturligt, att tampas med sådana band.