Även kallad självkänsla.

Vid ett tillfälle kom jag i dag i samspråk med några goda vänner.  Vi kom av någon anledning in på begreppen självkänsla och självkännedom. Någon beskrev sin självkänsla som nästan nere vid golvet. Ett i mitt tycke intressant mått på dennes känslomässiga personlighetsstatus. Osvikligt kom frågan om det verkligen kunde vara relevant att gå omkring med en så plågsamt låg uppfattning om sig själv och sin förmåga. Jag menade att varje individ oavsett status ändå har ett visst mått av människovärde.

I ett bredare perspektiv är frågan om rätt självkännedom ett område som intresserat många forskare. Vissa menar att det ingår i den mentala utvecklingsprocess som danar varje människa till en unik individ. Eftersom vi då lätt kommer in på de Freudska begreppen om arv och miljö vill jag inte fördjupa mig allt för mycket i ämnet. Ett ämne som jag klassar som mycket svårgripbart.

Men visst är det ändå betydelsefullt att man förvärvar sig en någorlunda rätt uppfattning om sin l sociala och mentala status. Det finns även en del som går omkring med en alldeles kolossal övertro på sin mentala och verbala förmåga. Det yttrar sig rätt ofta i en "besserwisserattityd"  som inte gagnar någon människa. När attityden då oftast bottnar i en känsla av osäkerhet blir den snarare en belastning än en tillgång. Ett rätt mått, och rätt uppfattning av sin självkänsla är ett idealläge för varje individ.

Jag har alltid levt med den insikten att varje människa har ett visst mått av människovärde. I mitt umgänge, kanske framförallt med barn och ungdomar, har jag alltid haft som motto: UPPTRÄD ALDRIG PÅ SÅDANT SÄTT DEN JAG MÖTER SÅRAS I SIN SJÄLVKÄNSLA. Tyvärr förekommer det allt för mycket av mental misshandel som sargar långt värre än fysisk åverkan.

Prosadikten MÄNNISKOVÄRDE har jag nog haft i bloggen tidigare men jag tycker den belyser på sitt sätt ovanstående ämne. Den är skriven på mitt hemlands tungomål nämligen Björnamåle

Människovärde.

De skull bli uppsatsskrivninga i skola.

Magistern hadde bestämt va de skull hannel ôm.

Man skull skriv ôm människovärde.

Na Eivor va älsklingeleven. Hon hadde fletern.

Uppsats´n henners va på nie sider.

Merninga i sirliga svängar. Int´n plomp.

Na Anna skrev brano myttje hon å.

Na Ketty visste hon å va människovärde va hon,

för hon geck å brättese å va malli på rastern.

Men n´Gustav såt däri bänken å va alldes utkömmen.

Hadde magistern nan gang tala öm människovärde?

Han könn int minnes.

Då annrern lemne in böckrern.

Sä såt`n Gustav å tögge på penna. Å va likevis.

Te sist sä skreven:

Magistern jett förlåt mäg men jäg ä total värdelôs på ne hänne.

Jäg vell bara kräkes men finns dä int na kräkes bårli.

Tomt däri magan å tomt däri huvve! Förlåt Förlåt.

Åsse lämnen in boka.

Åtter na daga sä sto magistern dävin Gustav,

magisten söm va bå överlärar å ordförar te skolstyrelsa.

Vell säg Vell säg n´rektenen förtroendekär.

Han dängte skrivboka harns ditti bänken,

å röt sä dä hördes över hele skolsaaln: UNDERKÄNT.

Sen gav han n´Gustav e slag över skaaln sä han åkte neri gölve.

Mest hele vägen hem från skola snökte å grirnte n´Gustav

Å han sa för säg sjalv; JÄMARNS MÄNNISKOVÄRDE!

s