Att samla ord.

Att samla ord är en rätt intressant sysselsättning. Med rätt ordkombination kan det i bästa fall bli något meningsfullt. Staplar man då meningar på varandra kan det möjligen bli ett antal mer eller mindre faktaspäckade satser som kan bli till nytta för någon. Om man då till äventyrs satsar för fullt med dessa satser och gör en fullvärdig insats då och då kan det förhoppningsvis bli stoff till ett memorandum som i sin tur styr över både det ena och det andra. För att åstadkomma detta triviala tankemönster måsta man således bringa något väsentligt till sin apromaxitiva fullbordan. Kan man då inte inte förmedla något meiningsfullt till den helt urlakade meddelandemottagaren är man samtidigt ur stånd att bringa detta meningsmönster till sin fullbordan. Det blir följaktligen något ofullbordat. Ungefär som ett foster som i sjunde månaden sparkar än hit och än dit utan att därvid kunna åstadkomma något som av en helt oförstående kan batraktas som en altroism för yttervärlden. Att vänta på att detta utomordetnligt meningslösa ordbajseri skall tillföra läsaren något som kliar honom i ryggen är som att försöka veva igång en gammal T-Ford som inte har en droppe bensin i tanken. Men det fina i kråksången är att jag nu har åstadkommit en blogg som av alla positivt inriktade bloggdiggare kan läsas med viss behållning men ändå icke.

Tack för i dag och gonatt.