Allhelgonadag.

Var till Björna kyrka i kväll och deltog i minnesstunden. Det var en mycket vacker stund med ljuständning till minne av alla som avlidit under året. Det är väl vid ett sådant tillfälle man slås av tanken att döden är en del av livet. Vi har också tänt ljus på de gravar som minner oss om våra nära och kära. Det var en rätt överväldigande syn att se alla de ljus som var tända på kyrkogården.

Jag färdigställde också en dikt som legat nära mitt hjärta en längre tid och som sysselsatt mina tankar. Den har tillkommit för att bearbeta den sorg som erfarits efter en tragisk händelse. Jag känner att jag skall delge er den.

En sång till livet.

(Vid en god väns plötliga bortgång)

Det var ett gåtfullt bud som blev oss  givet

en dunkel grynings differenta grå

den djupa hemlighet som bragte livet

det sammanhang vi inte  kan förstå.

Men den gnista som i Genesis blev tänd

blev till låga, eld och  helig livssubstans

där livets sanna hemlighet blev känd

gudomligt sakrament det däri fanns.

Så är vi bringade att säga ja till livet

i  en tillvaro skapt av Herren Gud

Det är det testamente som är skrivet

ett för evigt  fast och stadfäst bud.       

Att ändra på den heliga förordning

som danades i begynnelse av tid

har inte givits oss till  bitter ordning

ty  Herrens lag har knutit oss därvid.

Dock, det timar. Och det bittra sker

att nöden tvingar oss till sådan dramatik,

som plötslig död och domning ger,

med grämelse och grav, och stilla dov mystik

Den bittra sorg som djupt i hjärtat finns

den ångerns grämelse som är fäst därvid.

Ej med ärlig självrannsakan vinns

det är en svunnen och för evigt gången tid.

Så måste livet ge oss modet att se ljuset

finna kraft och styrka i en domnad värld

att gå vidare i förgängelsen och gruset

och finna mål och mening för vår färd.