Vinterskor.

Förr i tiden när hästen utgjorde det gängse färdmedlet vad det gällde varutransporter såväl som persondito var det angeläget att ha en väl utrustad dragare. När det framåt höst och vinter blev underlag med snö och is var det därför nödvändigt att hästen var rätt skodd. Då byttes sommarskorna ut mot dito för vinterbruk. Skorna var då mer broddade för att hovarna kunde få stadigt grepp även på halare underlag. En skicklig hovslagare visste exakt hur dessa hovbeklädnader skulle vara konstruerade för att fungera bra i olika fören.

En liknande situation uppstår när man med dagens transportmedel, bilen, skall rusta sig för vinterförhållanden. Jag finner det alltid svårt att avgöra när man skall skifta till vinterdäck. Jag tycker nämligen inte om att köra med dubbade vinterdäck när det uteslutande är barmark. Det bär mig emot av skilda orsaker. Därför väntar jag i det längsta med att utföra ömsningen. Eftersom Kärahu har en starkt uttalad motvilja mot att vi kör med sommardäck när det finns minsta risk för plötslig ishalka blir det lätt lätt irritation på grund av dessa divergerande åsikter. Varje höst upplever vi därför en fas av speciell kärleksfull gemenskap i vår äktenskapliga samvaro där vi av och till diskuterar detta angelägna ämne. Sommardäck på, vinterdäck på, sommardäck på, vinterdäck på?

I dag (på en söndag, gud förlåt mig) har jag skiftat till vinterdäck och ordningen är återställd. Jag resonerar nämligen som så att nu är det bara en dryg månad kvar till Jul och den skall väl i alla fall vara vit. Mina vinterdäck är dessutom väl konstruerade för den miljö vi upplever i Norrland vintertid. Jag hyser därför en from förhoppning om att vår Volvo på ett säkert sätt skall ta oss från punkt A till punkt B även en tid framöver. Vi får bara hålla tummarna för att kung Bore inte ställer till det alltför odrägligt. Då känns det skönt att låta bilen stå kvar i garaget om det inte är alltför angeläget uppdrag.