Den här bloggen tänker jag ägna  åt mitt favoritämne, nämligen berättelser från Långviksmon förr i tiden. När jag växte upp som småtting på tretti och förtitalen fanns det något som hette Långviksmons ångsågsförening UPA. De hade i slutet av tiotalet anlagt en såganläggning nere vid Storsjön där idag badet är etablerat. Vad UPA stod för visste jag inte då, jag trodde nämligen att det betydde ”Utan pengar alltjämt”. Utan personligt ansvar var det ju.

Han som var sågställare och boss för anläggningen hette Harry Persson men gick vanligen under namnet ”VinnHarry eftersom han gick lite snett. Hjälpsågare och ”kantare” var Gottfrid Lundberg en kusin till min pappa Esra. Han justerade det sågade virket till rätt dimension i ett så kallat ”kantverk” bestående av två trissor paralellt med varandra. På så vis justerades bredden på virket. Det spill som då uppstod benämndes ”ribb” och blev till ved. Ofta var man som lillpojk nere vid sågen och tog reda på ribben för att tillgodose vårt vedbehov eftersom man fick tareda på detta spillvirke gratis.

Någon gång in på femtitalet ansågs det inte lönsamt att använda sågen så den fick förfalla och så småningom revs den. I dag står bara den gamla sågramen kvar som ett monumet över en svunnen epok. Det var ju ändå den första ansatsen till industrialisering i Långviksmon. Det är med ett visst vemod jag tänker tillbaka på den tiden som ändå var en epok som för alltid försvunnit. Men tiden rinner vidare och leds in i nya fåror i ett skeende som vi inte alltid kan styra.

Strömning

Vi leds av tidens ström i fåror vi ej sett

En Nemesis av skeenden som tiden oss berett.

i trolldom och mystik.

Och  det som format hädansvunna tider,

får sin slutliga förklaring vad det lider

med outgrundlig fantastik

Hejdå. Jöran.