I torra marker.

Enligt Aktuellt, som jag följde i kväll, är det en skogsbrand som härjar mellan Björna och Trehörningsjön. Två helikoptrar är med i släckningsarbetet. Det kan ta något dygn innan branden är under kontroll. Enligt media är brandorsaken okänd,

I skrivande stund har jag inte kännedom om var brandområdet är. Troligen är det i närheten av Trehörningsjö. När jag i kväll åkte från Hemsjön, där jag varit idag, såg jag ingen brandrök. Det kändes heller ingen brandlukt. Det kan eventuellt vara det kraftiga åskväder som härjade i natt som orsakat branden.

Min bror Gunnar omtalade också att den kraftiga åskan slagit ut hans internetuppkoppling. Det innebar att han saknade både TV-förbindelse och den fasta telefonen. Det var den så kallade Rautern som blixten slagit sönder.

I den här tryckande värmen och med de torra markerna är det stor risk att bränder kan uppstå. Men det verkar faktiskt enligt väderprognosen att vi i senare delen av den här veckan skall få rätt mycket regn vilket är efterlängtat.

Eftersom åskvädret dragit vidare upptar jag inlägget.

Lite om Mattarboddum.

Tillhör ådalbyarna.

Mattargodum är en av de äldsta byarna i området. Detta eftersom de första kolonisatörerna kom söderifrån uppför Gideälven. De tillhörde den så kallade jägarkulturen och livnärde sig uteslutande på jakt och fiske. De anlade små boställen oftast vid en fiskrik fors. Byn anlades således vid den som idag kallas Mattarbodumsforsen. Byns namn var till en början rätt och slätt Bodum som betyder boställe.

Efterhand började man mer och mer ägna sig åt att bruka jorden och blev därmed också mer bofasta. Det visade sig rätt tidigt att det var synnerligen frostlänt läge nere vid älven. Det var i stort sett omöjligt att få säden till mognad.

Redan i början av 1500-talet flyttades byn från läget vid älven upp till sitt nuvarande läge vid Holmsjön,

Svåra tider

Byn har under århundrarna upplevt både med och motgång. Så när Erik Kristoffersson i början av 1700-talet kom till byn tog han över en öde by. Den släkten har verkat i byn sedan dess. Min farfarsfar Nils Kristoffersson/Lundberg var var föd d i Mattarbodum. Byn upplevde sin storhetstid omkring 1920 då det fanns cirka 300 innevånare. Sedan dess har antalet dalat men byn har på senare år upplevt en renässans.

Till mina rötter.

Sammankomst.

Idag hade Svenska kyrkan en friluftsgudtjänst i  Mattarbodum i samarbete med byaröreningen. Något som numera blivit en tradition, Sammankomsten gynnades av alldeles perfekt väder. Inte så varmt och gassigt men heller inte kyligt. Det var rätt bra besökstal och mycket fin gudstjänst med mycken sång och förnämligt kort predikan.

Just nu går det ett kraftigt åskväder varför jag kommer att avslut ainlägget och återkommer kanske när det lugnat ner sig

Eller: Varför frågade jag inte.

For att i någon mån  skingra tristessen en vanlig lördag gjorde jag idag en tur med bilen till centralorten. Naturligtvis frestades jag till lite chopping men det var inte det viktiga Strosade en stund nere vid kajen och omkring gästhamnen. Under senare eftermiddagen besökte jag även ett matställe och inmundigade en smaklig måltid. Ett mycket intressant och givande besök i en stad och ett område som jag var med och utvecklade under mer än ett kvarts sekel.

Möten

När jag vid mitt besök, dels nere vid kajen och dels inne på restaurangen kom två personer emot mig med orden : Nämen visst är det Jöran Lundberg. För mig två personer som jag kände igen men som jag för länge sedan glömt vad de hette. Vi kom att samtala om väder och vind och ditten och datten medan jag försökte erinra mig vad de hette och i vilket sammanhang vi hade träffats. På hemvägen rådbråkade jag mitt minne men kom inte till något svar. Men så tänker jag så här: "Varför frågade jag inte vad de hette och i vilket sammanhang vi blivit bekanta." Det hade ju varit lite pinsamt för stunden men ack så verkningsfullt. Det kanske kan ha lett till ett mera meningsfullt samtal.

Något uppmuntrande.

En omständighet, som jag blev uppmuntrad av  var att de blev glada och hade ett leende på läpparna vid mötet. Det tolkade jag som någonting positivt. Vår tidigare gemenskap hade tydligen varit både trivsam och berikande. Och det av sådan grad att återseendet väckte fina minnen till liv.

Vi ska strö våra blommor där vi vandrar

Om du googlar "Strö blommor" kommer du till ett inslag på Youtube där Inga-Britt Svensson Bredbyn sjunger min sång: Strö blommor. Det finns nämligen inte något så fint som en smula vänlighet.

Från Morkullevägen.

Väderläget.

Sommarvärmen verkar hålla i sig. Efter att nu ett antal dagar haft lite svalare väder verkar det som att varmluften är på väg tillbaka. Till veckan kan vi nog få rätt höga temperaturer. Jag hoppas ändå att det inte blir lika kvavt som vid den senaste värmeböljan.

Till kommande helg är det friluftsmöte i Mattarbodum och då är det bra om det är någorlunda varmt. Det verkar också som att det kommer att vara nästan vindstilla vilket är gynnsamt. Jag tittade på prognosen för ett antal dagar framåt och det verkade riktigt gynnsamt.

Pandemin. Eftersom nu närmare 80 procent av befolkningen har blivit vaccinerade är risken för en omfattande smittspridning inte överhängande. Det innebär att man mer och mer kan umgås under normala former.

De olympiska spelen i Japan har invigds och kommer således att fortgå en tid. Men det är rigorösa restriktioner för de tävlande och spelen genomförs i stort sett utan publik. Man kan bara hålla tummarna för at det int kommer in klustersmitta som stör tävlandet.

Renoveringen av villan.

Arbetet står nästan stilla där uppe på Ripstigen mest beroende på att det nu är semestertider. Jag har inte verkställt gjutningen av fundamentet för värmepumpen. Men jag skall väl ta itu med detta framöver.

Nu ör det i stort sett klart med vidare skörd av jordgubbar. Den senaste tiden har det varit jordgubbar på menyn i väldigt stor utsträckning. Så det kan vara bra att det blir mera normalt.

Livet på Morkullevägen.

Nu när det är sommar och fint väder försöker jag att finna på så många utomhusaktiviteter som möjligt. Promenader med Bisse gör jag dagligen. Jag gör också frekventa bilturer. Idag till exempel var jag upp till kyrkan och såg till blommorna på de olika gravarna. Till min stora glädje såg det riktigt bra ut. Pelargonerna som förut förde en tynande tillvaro har knoppat sig och fått nya granna blommor. Rensade bort lite ogräs och kollade jordens fuktighet. Turen bidrog till en stunds avkoppling.

Men ett tålmodigt arbete.

Man kan säga att mitt bloggskrivande har en del olika syften som jag är noga med att söka infria. För det första är det en löpande dagbok som i möjligaste mån skall spegla dagen idag. Små triviala händelser som kan tyckas banala men som i en fjärran framtid kan vara värdefulla. Sedan söker jag av och till delta i den aktuella samhällsdebatten med en del inlägg. Dessutom har jag en viss ambition att dokumentera det som sker i nutiden men även i ett historiskt perspektiv. Det eftersom jag anser att genom dessa inslag kan jag rädda en del viktiga kunskaper till kommande generationer. Om jag sedan kan servera det med fyndighet och humor år det nog bara grädde på moset.

Dokumentation ett tålmodigt arbete.

Jag har med åren lärt mig att så fort man ställs inför uppgiften att beskriva händelser och skeenden i svunnen tid blir det lätt både tidsödande och svårt. Dokumentationen måste nämligen vara väl underbyggd på fakta som ofta är nedtecknade på väldigt omfattande och många gånger svårtolkade gamla luntor. Att då beskriva det korrekta  kan ibland vara en grannlaga uppgift.

Ett historiskt arkiv.

Jag hade idag den stora förmånen att göra ett besök hos ett par av mina trognaste bloggdiggare. En mycket angenäm upplevelse. Och givetvis kom vi rätt snart in på att samtala om Björnabygdens historia. Min gode vän förfogar nämligen över en arkivsamling som omfattar en stor del av denna historia. Ett material av oskattbart värde. Men som kommer att vara oerhört tidskrävande att plöja igenom. Och forma till en intressant berättelse. Därför kom vårt samtal idag mest att handla om hur man både rätt och ansvarsfullt bevarar denna samling för framtiden. Till det kanske det kan finnas anledning att återkomma.

Vid stugan i Hemsjön.

Surströmmingsfest.

Idag hade jag äran att få besök vid vårt fritidshus i Hemsjön. Förutom min gode vän Torben hade fick vi besök av två andra som också utgör våra gemensamma vänner. De hade dessutom förberett oss på att ha med sig allt som erfordrades för att bjuda på den delikatess som är aktuell så här års, nämligen surströmming.

Men låt mig få ta det i ordning: Efter ankomsten vid tiotiden bjöd jag välkommen med förmiddagsfika. Naturligtvis under gemytliga former. Under tiden då jag bara relaxade och tog igen mig i det rätt hyfsade vädret vädret gjorde mina gäster en tur upp till hjortronmyren. Detta eftersom de första bären nu har mognat så pass att de med gott samvete kan plockas. De återkom med en lämplig mängd hjortron.

Ett viktigt inslag i en måltid med den fermenterade fisken är som sig bör nykokta varma "kryparpärer". Så när den ångande grytan ställdes fram begynte kalasandet. Det som inte slutade förrän vi inmundigat innehållet i TVÅ, säger två, burkar surströmming. Och detta med alla lämpliga tillbehör som gräddfil, hackad lök, skivade tomater m.m

Medan undertecknad stugvärd sedan vilade ytterligare en stund tog sig gästerna ut på sjön för en fisketur som slutade olyckligt för fyra stycken abborrar bara för att de nappade på betet. Men som innebar en viss fiskelycka för de tre i båten.

En , som jag tycker, mycket lyckad dag i Hemsjön avslutades med ännu lite mera gemenskap innan det var dags att åka hem.

Min karriär som tidningskung.

Tidningskung i USA.

Vid vår amerikaresa i början av nittiotalet besökte vi också Hearst Castle, en palatsliknande byggnad som byggdes av en av dåtidens rikaste personer William Randolph Hearst. Numera är byggnaden klassat som minnesmärke och öppen för allmänheten. Han hade förvärvat sin förmögenhet som ägare till Amerikas största tidningskoncern. Han plöjde nog ner en god del av sin förmögenhet i byggnadens överdådiga lyx. Till exempel fanns det en mängd antika föremål från världens alla hörn.

Vår tid som tidningsutgivare.

Ett av våra mindre lyckade projekt var när vi beslutade oss för att trycka och ge ut en tidning. Hos Clas Ohlsson hade vi skrivit efter ett mindre tryckeri. Med hjälp av detta framställde vi ett antal exemplar i A5-format som vi sedan sålde till hugade klasskamrater för tio öre styck. Det var ett viket A4-ark och bestod således av fyra sidor

Men vår karriär som tidningskungar liknande Randolph Hearsts blev kortvarig och gav oss heller inte någon förmögenhet. Efter endast några enstaka nummer lade vi ner projektet. Vad jag minns var det jag som stod för texten. Tryckeriarbetet som var oerhört tidskrävande utförde vi gemensamt.

Men mitt intresse för skrivande grundlades nog vid den tiden. Även om mina skoluppsatser inte uppskattades särskilt väl av respektive lärare. Det berodde nog delvis på min säregna fantasi som påverkade innehållet. Och delvis på min urusla handstil som vänsterhänt högerhandskrivare. Men kanske även på mina många stavfel. Lärarnas rödpennor användes flitigt som dekoration i mina uppsatsböcker, minns jag. Men trots detta fick jag godkänt betyg i svenska.