En klämdag.

Fredag 2.dra maj var en så kallad klämdag då många var lediga från arbetet. Det märktes gott och väl när KäraHustrun och jag besökte den stora och livaktiga staden Örnsköldsvik. Vi var bland annat till Clas Olssons varuhus och inhandlade pennor för vårt intensiva korsordslösande. Classe har nämligen sådana med raderbart bläck. Det var smockfullt med folk i butiken likaväl som i övriga stan.

Fördelen med att bo som vi  i den verkliga ”glesbygden” är att man inte så ofta besväras av någon större trängsel. Därmed slipper man också besväras av någon trängselavgift.  

Tvärtom. Det vore väl inte så dum idé om alla bilister vid infarten till Långviksmon skulle ha möjlighet att betala någon form av ”Glesbygdsavgift”. Pengarna skulle i så fall användas till att stimulera barnafödandet, hur det nu skall gå till. För gammalt i tin hade man en så kalllad ”språngavgift” men det är väl inte tillämpligt i det här fallet.

Något måste väl i alla fall göras för att förhindra utglesningen. Men som vanligt i fall av svåra frågeeställningar går det lätt att beskriva problemet men stört omöjligt att finna någon som har lösningen. För några år sedan diskuterade man ovanstående problem i en pansionärsförening i vårt område då en kvinnlig medlem i 90.årsåldern begärde ordet och meddelade följande: ”Jäg  ska då säge att va de gäll att fo na flere båna sä ärä  alldeles för sent för min del”!!

I och med det så tänker jag inta det läge där man i sovande tillstånd inväntar en ny givande morgondag.

Hejdå.