Något i hästväg.

De hängde hästkött på vägga.

De va så färskt så de gnägga.

Denna visan är inte lång

Därför tar vi den än en gång.

Hästen har genom tiderna varit en av människans nyttigaste djur. Jag kan inte säga hur länge sen man började tämja vildhästar för att bruka som nyttodjur, men det måste väl vara sedan urminnes tider. På hästryggen förflyttade sig människan under lång tid. Hästen brukades också´som klövjedjur för transport på många obanade stigar. Under rätt lång tid användes hästen i krigföringen. Den var i vissa tider en tillgång på slagfältet.

Sedan hästen spelat ut sin roll i jordbruksnäringen och ersatts av maskiner har den fått en ny roll som riddjur. Som travhäst har den också en betydnde funktion. Från att under ett antal år ha varit rätt decimerat vad gällar antalet har det åter ökat.

I yttersta av dessa dagar har hästen fått en alldeles speciell uppmärksamhet. Denna lite förnedrande publisitet har den fått genom att efter sin bleka död inte vara sig själv utan uppträtt som någon annan. I ett eller annat livsmedel har den nämligen varit ett riktigt nöt. Nu för den således en ojämn ”kamp” i händerna på skrupelfria livsmedelsjättar som utnyttjat dessa arma ”krakar” för sin egen snöda vinnings skull. Om man frågade dem själva skulle de å bestämdaste förneka all inblandning i soppan. Det måste anses som en enorm tragedi när de efter ett långt och troget liv i människans tjänst bli uthängd på detta viset. Och att efter sin död väcka en så stor ”uppståndelse” kan vara ytterst dubbelbottnat. Det är ju inte roligt att bli falskeligen anklagad utan att kunna göra något åt det.

När jag var barn var hästkött, eller ”Hamburgerkött” som vi sa, en delikatess som vi smaskade i oss med största välbehag. Det var ju inte varje dag som vår ömma moder hade råd att inhandla en sådan raritet. En tunnbrösmörgås med slikt pålägg åts med största njutning. Att en gammal krake fått plikta med sitt liv för att åstadkomma denna gourmetiska upplevelse hade vi då inte en mimsta tanke på. De allra flesta som i dessa yttersta dagar har käkat lasagne och andra rätter med utslitna travhästar inblandade har också smaskat i sig dessa med största välbehag. Utan närmare eftertanke. Sett ut den synvinkeln kan det kvitta, men som syssesättningsobjekt är det förnämligt. Både medialt och trivialt.

Det hängde hästkött på vågga,

De var så färskt så de gnägga

denna visan är inte lång

därför tar vi den än en gång