Definitivt myggfritt

Jag mötte en av mina fina grannar härondan. Här uppe på den grusås dår också ”Villa Tallbacken” ligger har vi en underbar fin grannsämja. Min gode vän, som skall fylla hundra år om en inte allt för avlägsen framtid, (för framtid det har han). mötte ja när han var ute för att hämta dagens dos av nyheter i form av Örnsköldsviks Allehanda. Det var så där en 20-25 grader kallt. Men, sa min gode vän, ”dä ä i alla fall myggfritt”. Och det kunde jag ju hålla med om

Då slog det mig en tanke. Varför längtar man till sommaren egentligen? Det är ju bara mygg och elände. Det gav miig i alla fall anledning till att spåna lite om myggen och deras existens.

Det finns enligt obkräftad uppgift ca. 33.000 arter av myggor varav i Sverige ca. 2.250 Av dessa är ett trettiotal blodsugande. Visste ni att det finns malariamyggor  också i Sverige men eftersom de inte är infekterade av malariaparasiten är de inte smittsamma. Mygglarven lever i grunda dammar och våtmarker. Under ett av utvecklingsfaserna står de på huvudet i vattnet med benen i vädret varför de måste andas genom en snorkel fastsatt på deras huvud. Det kan alstras fyra generationer myggor under vår korta nordiska sommar. Som de flesta redan vet är det honan som suger blod. Det gör hon för fortplantningens skull.Vid myggbett sprutar hon in saliv i sticket som gör att blodet inte skall koagulera. Kroppens immunförsvar reagerar mot detta med kliande och hudrodnad som följd.  Detta var bara lite ”grunddata” om myggen som skall göra så att ni längtar ännu mer till varma och soliga sommardagar.

Det märks rätt tydligt att dagarna har blivit längre, särskilt som det har varit soligt och fint nu en tid. Nog skall väl kylan ge med sig också så småningom. Enligt vissa förståsigpåare skall det bli lite blidväder runt midsommar. Till båtnad för alla bloggdiggare.

Hejdå.

Skolprojektet i Colombia.

Som de flesta redan vet har en grupp entusiaster i samarbete med Secondhandbutiken Ankaret i Långviksmon bedrivit en insamlingskampanj för att bygga en skola i en stad som heter Letitia (Amasonasområdet södra Colombia) Mer än  150.000 kronor har insamlats för ändamålet vilket räcker för att bygga skolan, förse den med inredning och skolmaterial. Det beräknas också räcka för att borra en brunn för att förse området med rent vatten.

En grupp på 30 personer, varav 8 från Långviksmon/Björna är nu på plats och i full färd med att förverkliga bygget. Här skall poängteras att deltagarna själva står för sina kostnader i samband med resan. Insamlade medel går således oavkortat till skolan. Av rapporter att döma går det helt enligt planerna. Det var lite strul på Arlanda innan gruppen kom iväg på resan. Det var någons biljett som hade förkommit i datahanteringen, men det redde upp sig till slut. Vi följer naturligtvis resenärerna i våra tankar och hoppas och ber att allting skall gå bra för dem. Resan sträcker sig över 14 dar varav 7 dar beräknas åtgå för bygget. Resten av tiden ägnar man sig åt att besöka olika intressanta platser.

Vi som är med i projektet är väldigt tacksam till alla ni som bidragit till det lyckosamma resultatet. Känn att nl är en bidragande faktor till att 120 Colombianska barn  och ungdomar i 6 klasser får möjlighet till skolutbildning och därmed chansen till ett rikt och annorlunda liv.

Givetvis är det spännande at få följa utvecklingen för Långviksmonsskolan och framdeles få fortlöpande information om hur barnen har det där nere.

Jag hoppas att genom denna kanal kunna hålla er uppdaterade om hur projektet fortlöper framöver.

Hälsningar Jöran.

Som man är klädd blir man hädd.

Jag gluttade på TV-programmet ”Så ska de låta” i kväll. Då försökte jag analysera hur aktörerna var klädda. Peter Sättman är elegant klädd som alltid, med kostym och väst. Likaså de båda pianisterna. Särskit Angelika hade en mycket sober robe. De manliga medverkarna hade en så mycket enklare rustning. Jag lade särskilt märke till deras skor. Den ene hade rätt grova skor medan den andre hade, vad jag kunde se, vanliga ”smärtingskor”

När jag växte upp i Långviksmon för många herrans år sedan var just blåa smärtingskor de vanligaste sommarfodralen. Om man nu hade nånting på fötterna vill säga. Allra vanligast var det att man gick barfota, vilket var en ren plåga i början av sommaren. Efterhand fick man allt tjockare hud under fötterna och under eftersommaren kunde man springa över stubbåkern utan att det kändes särskilt besvärande.

Under somrarna på trettitalet var det konstigt nog alltid varmt och soligt. Det är nog så att minnet av alla regndagar har man förträngt. Friheten under soliga sommardagar använde vi förståss till badande företrädesvis i Storsjön. I tidiga år använde vi aldrig några badbyxor utan det var ”adamdräkten” som gällde. Dessa nakenbad kunde vid något enstaka tillfälle ställa till med huvudbry för somliga. Det hände sig inte bättre än att ortens frommaste och gudaktigaste madam skulle följa sin dotter och en jämnårig väninna till henne ner till sjön för att bada. Vädret var perfekt och solen sken. Och ”Esras smopajka” var naturligtvis i full färd med sitt badande. Som vanligt utan en tråd på kroppen. När den fromma madamen blev varse de helt exponerade pojkarna blev det tvärt helt om mars. Inget bad den dagen. Utan att veta om den uppståndelse vi ställt till med rasade vi fortsatt obehindrat vidare i det badvänliga vattnet. Att jag i efterhand kan berätta det beror på att ”vänninnan” drog sig till minnes händelsen när vi möttes en gång sådär en tretti år senare. Betecknande nog var det ingen som var så nyfiken på hur pojkar var skapta som just matronans dotter.

Slutligen kan jag då konstatera att hur man är klädd har stor betydelse i ungänget med andra. Samt att ”adamdräkten” inte är så gångbar alltid.

Ha en bra dag!!

Jöran.

En gnutta järnvägshistoria än en gång.

Av och till har jag för avsikt att återkomma till att skildra den revolutionerande händelse som bygget av norra stambanan upp till Boden innebar.

Idén bakom järnvägens placering en liten bit in i landet var delvis att det genom att förbättra infrastrukturen i nästan väglöst land skulle bidra till utvecklingen av Norrlands inland. I slutet av 1800-talet fanns i vårt område endast en grupp små isolerade jordbruksbyar som fortfarande delvis var beroende av jakt och fiske. För att leverera produkter till försäljning var man hänvisad  till transporter på knaggliga kärrvägar eller genom klövjemetoden. Skulle man inhandla stapelvaror som salt m.m var man hänvisade till samma långsamma transportsätt.

För att från Långviksmon göra en resa till närmaste stad Örnsköldsvik hade man på den tiden en primitiv väg som gick förbi Västergidsjömon ned till Svedje. Väl kommen dit stötte man på Gideälven och hade då två alternativ. Endera tog man ångbåten som trafikerade älven ned mot Husum eller så fortsatte man på en dålig väg över Landsjö-Faresta till Örnsköldsvik.

Min farmors far Nils-Erik Johansson född 1847 var en av ”Motorparna” och ägnade sig åt affärverksamhet där han tillhandahöll varor som inte kunde framställas i det egna hushållet. En affärsresa ned till Örnsköldsvik tog i regel 3 eller 4 dagar i anspråk. En dag för nedresan, två dagar för affärerna och en dag för hemresan. Var det otjänligt före någon gång kunde det ta längre tid.

Tillkomsten av järnvägen på 1890-talet var givetvis en omskakande händelse i de små torparbyarna som bygget passerade.Under sommaren 1890 byggde man från Skorped upp till Öreälven där man också anlade den första järnvägsbron. På den sträckan om ca. 10 mil arbetade då drygt 3.000 man vilket innebar att det fanns 300 pers./mil. Vid den tiden bodde uppskattningsvis ca. 25 åboare (4 familjer) i Långviksmon. Rallarinvasionen gjorde att innevånarantalet i de små byarna mångdubblades. Man måste också ta i beräkningen att alla dessa arbetare skulle ha mat och logi. En gigantisk orgnisation efter den tidens mått.

Tillkomsten av järnvägen innebar också en markant förändring i kontakten med omvärlden. På mindre än ett dygn kunde man nu med järnsvägens hjälp ta sig till huvudstaden. En resa som företrädesvis företagits med ångbåt från Umeå eller Örnsköldsvik och tagit oerhört lång tid i anspråk. Distributionen av varor kom också att förändras vilket gjorde att den lokala handeln blomstrade.

Det som förvånar är också hur snabbt folket anpassade sig efter den nya tiden. Av efterlämnade dokument framgår att resandet på järnvägen väldigt fort var en naturlig del av livsföringen.

När man forskar i tiden omkring sekelskiftet konstaterar man att varje epok i en bygds historia har sin själ och sin charm. Både små och stora händelser påverkar vardagen oavsett vilken tid vi lever i. Så ock i dagens Långviksmon, även om helt andra faktorer spelar in.

I den stilla, lite kyliga vinterkvällen ger jag er ett litet epos som kanhända stämmer till eftertanke. Det heter:

Livsinstrument

Jag strävar bli vän med ett skört instrument

att frambringa toner till skön melodi

Att bringa ur dunklet det djupast jag känt

fullborda, fullkomna, en ljuv harmoni.

Men det är inte alltid man lyckas att finna

den väg som genast till framgången bär.

Det blir krokigt och svårt att fullkomning vinna

man får acceptera: ”Det är som det är”.

Så vill jag då sitta vid falnande glöden

med minnen av det som hetast jag bränt

Av dagar som speglar de djupt kända öden

som tid och förgängelse aldrig har känt

Så önskar jag alla en skön helg

Gastkramande kyla.

Det var egentligen planerat att vi skulle åka upp till Umeå till Sören och A lice,  (svåger och svägerska) men när vi tittade på termometern i morse var det mellan 20 och 25 grader minus. Vi tyckte att det inte var angeläget att utmana det kyliga vinterklimatet. Det var ett märkligt fenomen på vår digitala termometer i morse. När det var 20 plusgrader inomhus var det 20 minus utomhus. När det var 20,5 inne hade det stigit till 20,5 ute. Under en rätt lång tid på förmiddagen var det exakt samma temperatur ute och inne bra med den skillnaden att det var minus resp. plus.

Det var soligt och vindstilla väder så jag var ute en stund mitt på dagen. Eftersom det var tämligen torrt i luften kändes inte kylan så bitande. Den skarpaste kyla jag någonsin har varit ute i var en gång i Hemavan när det var 45 minusgrader. Ävendå var det soligt och vindstilla. Trots detta kändes  den skarpa kylan i nyllet.

Vid en sådan här kyla är det bra att ha ”värma husvester” som det heter på björnamåle. Enligt norrmännens långtidsprognos skall det kalla vädret bli bestående ett antal dagar även om det inte blir lika extrem kyla som för närvarande. Men som ja skrivit förut: det är bara att gilla läget. Om jag inte tar helt fel blir det väl en varmare period runt midsommar. Förhoppningsvis!!!

Att MODO förlorade mot HV var väl i luften. Men laget visade bra tåga och kunde lika gärna ha fått oavgjort.

Med det stängs bloggfönstret på Tallbacken för i kväll. Ha det skönt i kylan.

Jöran.

Ordkonst.

Hörde i något sammanhang att man kunde ägna sig åt ”Ordbruk och bokstavsskötel” vilket jag anser är en mycket viktig uppgift i livet. Om man rätt tänker efter är det helt fascinerande att man genom att kombinera 28 olika skrivtecken kan åstadkomma ord och meningar i all oändlighet. Jag vet inte exakt men vårt språk består väl av cirka 300-350.000 ord

Jag har i min ägo en ordbok som innehåller 300.000 ord vilken jag har haft mycken nytta av, särskilt den tiden jag konstruerade korsord. Den heter ”Norstedts svenska baklängesordbok”. Det fina med den är att orden är sorterade efter sista bokstaven och inte första. Således börjar den förteckningen med jaa som första ord och slutar med halvö som är det sista. För en korsordslösare och en rimsmidare som jag, är den ovärderlig. Medan jag skrivit det här i och för sig torftiga blogginlägget har jag fortfarande inte använt mig av mer än de 28 tecken som står till förfogande. Visst skulle jag , då jag ägnar mig åt björnamåle, vara betjänad av ytterligare några tecken, men i det fallet får man hanka sig fram med de som finns. Jag skulle kanske vilja ha ett tecken för det väsande shssss-ljudet jag skrev om i förra bloggen. Och kanske ett tecken för ô- ljudet i snôen (hin onde). Men med dessa 28 tecken till förfogande har jag kommit en bit på väg med min roman som kanske kommer att fylla en bok så småningom.

Men innan detta blir veklighet kanske det blir ytterligare en eller annan konstig meningsbyggnad från undetecknad bloggskrivare.

Jöran.

Lite om Björnamåle.

Dä va två smopajka söm lekte kurragömma däri köke å kammarn. Dam hitte varann rakt bra, dä geck söm gechvint. Men rätt va de va sä va erne pajkern borte. Annern han lette överallt men hans fanns inte nastansch. Han va alldeles försvönnen. Men rätt va de va sä kömmen krypen bårti kjoschla på gammelmora. Å då sa pajken ”Hant momma fesse sä ha du allri hitte mäg”.

I Björnamåle ha vi ett särskilt sjeljud som används i ord som släpa, slå och slita etc. Det är ett väsande ljud som framställs med tungan mot tex högra bakre tandraden. I det väsande ljudet försvinner också l-et

Ord och uttryck som innehåller detta (väsande) ljud:

Röggen hans va alldeles utschleten ätter alle åra vä öxa å timmersvansn.

Dä ä ett schlep då man ska på schlattn. Först ska lien schlipes, sen ska man schlepen på schlattn då man ska schlå.

Dä varn sån schlekamarn däri dorninga sä dam for i vinn å i vär.

Böxern hans va sä sönderschleten sä han såg ut söm en rekten ´n schlösk. För att int tala öm rorna. (blusen) Hon va bara schlörern sä hon va söm en schlärve.

Schlattanna ä´n brattöm ´n ti, då ha man int tin å schlaver na.

Dån Adolf tog kniven bårti schlira varn sä schlög sä han gatt gvässen vä en gang.

A Hulda var ne rektete schlafat, faktiskt söm en schlyrne. Tong å ojörnslen varna å,  sä dä bara schlompe då hon geck.

Ja nu har ni något att ”bita i”. Någon översättning till svenska behövs väl inte utan allting är som kristallklart vatten..

Ha de gott.