Tänk va tiden går fort, jag tycker att dagarna bara rullar undan. Man  hinner inte blinka ens förrän klotet har roterat ett varv. Man kan undra hur många varv det roterat under mer än fyra miljarder år. Det är åtskilliga varv. Sedan undrar jag också vem som egentligen snurrade igång det. Det måste behövts en väldig kraft för att få det att rotera. Det blir nog bara undringar.

I går var var jag till Örnsköldsvik och tjänstgjorde på skattenämnden. Vi hann avverka åtskilliga ärenden under en förmiddag.

Efter det åkte jag i ilfart till  Mattarbodum och var med på övning tillsammans med kompisarna i OLD-fejs. Vi strävar på med att utöka repertoaren samt att förfina de stycken och låtar som vi redan behärskar. Det är så roligt att vi glömmer tid och rum. Så kom  jag plötsligt på en dikt om mitt fiolhanterande. Den heter Tonkrumelur och lyder så här:

Jag strävar bli vän med ett skört instrument,

att frambringa toner till skön melodi

att ta fram ur dunklet det djupast jag känt

fullborda, fullkomna en ljuv harmoni.

Men det är inte alltid man lyckas att finna

den väg som genast till tonerna bär.

Det blir krokigt och svårt att framgången vinna,

Man får acceptera: Det är som det är!!!

I kväll har vi varit till kyrkan och övat in sångerna för den konsert vi skall ha nästa söndagkväll. Då hade vi också fika med det årliga knytkalaset då vi smakar på varandras julbaksansträngningar. Det var angenämnt.

Slutar med en tidig julhälsning till alla mina bloggdiggare.

Skärp dej!! Ät leverpastej.  Hejdå.

Jöran.