Jag börjar med en reflektion över livet.Tänk va mycket som hinner utvecklas under en livstid.  När jag föddes för lite mer än 81 år sedan hade det funnits elektrisk belysning i Långviksmon bara ungefär tio års tid Innan dess var det starinljus och fotogen som gällde. Då var man hänvisad i stor utsträckning till järnvägen som kommunikationsmedel även om det också fanns en och annan T-Ford. Trösten var att tågtrafiken fungerade utan några invecklade satellitsystem, även vintertid.

I dag kan man, om man vill, nå varann över hela världen på några få sekunder. På en rad områden har utvecklingen varit rent revolutionerande.

Det kyliga vädret håller i sig så i det hänseendet är det som vanligt.

Jag var till kyrkan i går kväll och lyssnade till Simon Ådal. Hans vittnesbörd och personliga framtoning var mycket stark. Däremot var hans förfabriserade musik och sång inte så mycket i en 81-årings smak. När jag stängde av alla hörhjälpmedel blev ljudnivån acceptabel i mina bullerskadade organ. Budskapet som var väl inbakat i denna kakafoni av ljudupplevelser kunde i varje fall jag inte fatta. Men det är klart; hårddisken är väl så ålderdomlig så den är inte byggd för sådana ljudsorteringstillrättaläggnings-verifieringsfragmenteringsselekteringsuppgifter. Det som var viktigt var i alla fall att det andliga budskapet var klart och tydligt, så det var okej.

I dag, söndag, har KäraHU och jag varit på MILLAS och avätit ett julbord tillsammans med Gunnar  och Gulliann.

Det är så att brorsan Gunnar fyllde 80 år under sensommarn och då lovade vi att vi skulle bjuda ut dem på middag någon gång. Det var mycket angenämt att umgås med dem en stund under gemytliga former. Maten var alldeles superb, som det alltid är hos MIlla.

Det lackar mot jul nu ,vad det nu innebär. Det förstår jag naturligtvis inte. Förr i tiden när man hade "kurkmatta" skulle man ju lacka den, men nu finns det inte mycket att lacka. Men lackar mot jul gör det i alla fall. så det så.

Avslutningsvis ser jag av de många konmmetarerna att det finns en hel del alerta bloggdiggare som läser mina krafsade, rafsade rader. Det är jag av naturliga skäl väldigt tacksam över. Det är väl så med mina ibland inlindade krumelurer som  med den som skulle ge bort en sparstötting i julklapp, hur han än lindade in den i julpapper så syntes det i alla fall vad det var.

Snart är  julmaten på alla faten,  så den stackars saten , advokaten och byråkraten får ta del av halvfabrkaten. Hejdå. Jöran.