Minnesträning.

Det är värdefullt att ha minnet kvar långt upp i åldern. Särskilt närminnet. Tyvärr är det inte alla som vid "mogen ålder" kan skryta med att minnet fungerar som det ska. Man kan till exempel tappa bort namn. Oftast dyker det dock upp så småningom. Dessutom sägs det att proffessorer är ibland tankspridda och med minnesförlust av och till. Det kanske följande anekdot kan ge ett exempel på.

Professorn kom hem till middag och höll triumferande upp ett paraply i luften.

"Här ser du sade han glatt till sin hustru". "Den här gången har jag inte glömt det".

Ja, sade hustrun, det är nog bra. Men i dag hade du inget paraply med dig.

En dikt får illustrera.

Att minnas.

Ibland så glömmer vi saker och ting som kan vara spårlöst borta.

Det är så dumt att vi minns ingenting och nesligen kommer till korta.

Vi kan kanske möta en känd person då vi totalt har glömt vad han heter.

Vi språkas vid i förtrolig ton, men namnet vållar besvärligheter.

Och inte vill man ej heller våga för det känns lite skumt.

Att ställa en närgången fråga. Ja. Det är nog lite dumt.

När man sen,efter någon timma, när namnet har kommt igen.

Kan man tydligt förnimma att man minnes som bara den.

Då är man benägen att skryta med det fina minne man har.

Även om det börjar tryta så där lite på ålderns dar.