Mulet väder.

Jag tror den här hösten slår rekord vad det gäller dimma och dis. Under en rätt lång tid nu har vi inte sett solen lysa. Den har ständigt varit skymd av moln. Eftersom marken inte täcks av någon snö så ter det sig än mörkare. Dessutom verkar det som om vi kan få dras med det här vädret ett tag till. Men som jag skrivit förut är jag ingen älskare av ideliga snöfall hur grått det än kan te sig. 

Någon gång under november varje år brukar jag publicera denna dikt som heter;

Grå vinter.

Mörk november sveper kjolen omkring sig som en tjock ridå.

Dis och dimma skymmer solen, kort är dagen daggig dunkelgrå.

Det är svårt att se en strimma av den sol som molnen skymmer.

Hastigt kommer aftontimma, dunkelt dis den endast rymmer.

Det är då skönt att blott få trivas, värmas vid en stockelds ljus.

Av livets lågor få upplivas, långt från tidens jäkt och brus.

Därför vill jag njuta livet, hän från dagens larm och strid.

Det som i anden blir mig givet ger mig ro och sinnesfrid.

Men vad är tiden vad är livet? Blott en eld som brinner ner.

Det finns inget som är givet om man blott till jorden ser.

Dock, det blir en gång en ljusning bortom det som varit grått.

En ljuvlig känsla av förtjusning när vi ljuset återfått.